Tofvehults historia
Här i Tofvehult har historien lämnat många spår efter sig. En del är tydliga, andra kan vi bara ana. Under slutet av 1600-talet och 1700-talets första hälft, så fanns det såväl sågverk som tändsticksfabrik, kanongjuteri och borrvind här på platsen.
Ta gärna del av några glimtar från Tofvehults rika historia som vi samlat på denna sida.
120 år av tackjärn
Året 1698 fick den rådiga ”bergsrådet” Sten Andersson privilegium att bygga en ”knipp-hammare”, tre kolugnar och två masugnar, som under 120 år (!!!) producerade tackjärn. Järnmalmen, som användes för att tillverka tackjärnet, kom till största del från ön Utö, i Stockholms skärgård. Det skeppades på jakter och galeaser med namn som ”Gyldene Tiden”, ”Catharina Margaretha” och ”Petter Christopher”, längst kusten ner till viken där sjön Toven mynnar ut.
Efter att malmen förädlats till tackjärn, transporterades den med kärror dragna av stora oxar till Ankarsrums Bruk, för att tillverkning av stångjärn. Av det kunde man bland annat göra bult och knivämnen. Det som idag går att se ifrån masugnsepoken, är bara några rester från ”kol-ladan”, groparna där ugnarna stått, kulstubb i marken och mängder av den blå/gröna restprodukten (stenar), som kallas ”slagg”.
1865 – Gula huvudbyggnaden står färdig
Ett mycket mer synligt spår av historien är det stora gula huset med de långa gröna balkongerna, huvudbyggnaden i Tofvehult, som stod färdig 1865. Byggmaterialet som till stor del kom från masugnarna som han rivit (det är därför väggarna är 90 cm tjocka) och hans egna tegelbruk i Grop. Mannen som låg bakom byggnationen var baron Carl Adam Raab och han gav huset, eller rättare sagt ”garveriet”, namnet ”Tofvehults nya fabrik”. Carl Adam var också ägare till Helgerums slott, som ligger inte så långt härifrån.
Fabriken blev då den tredje byggnaden på precis samma plats! Det första var Mas-Mästarens bostad, som i folkmun kallades ”Det grå slottet”. Kanske var det för att det var lite större och stiligare än alla torpen runtomkring. Det andra huset på var ett mindre garveri i trä som byggdes under 1800-talets första hälft.
Kartan är från mitten av 1700-talet ocv visar masugnsverksamheten och alla små torp där arbetarna bodde. Klicka på bilden för en större variant.
Bildtext. Klicka på bilden för en större variant.
Wille, Lenas gammelmorfar, som enligt ryktet alltid klädde sig stiligt, även när han fiskade kräftor. Klicka på bilden för en större variant.
1900-tal: vattenkraft och elektricitetsbruk
I början av 1900-talet fick garveriet en helt ny funktion, då Aktiebolaget Westerviks Elektricitetsbruk låtit bygga vattenkraftstationen på andra sidan kanalen. Tofvehult blev då hem åt fyra maskinister (maskinskötare) och deras familjer. En av de som anställdes var Lenas gammelmorfar Wille som tillsammans med gammelmormor Greta och deras åtta barn, bodde i en av de fyra lägenheterna. Ett av dessa barn var Lenas farmor Britta, som föddes i ett av rummen på husets övervåning. Om ”allkonstnären”, pionjären och våghalsige Wille finns det många berättelser. Han var en duktig smed, kunde meka med maskiner, födde upp pälsdjur/”Nutria”, var en honungsleverantör, var kyrkvaktmästare, fotograferade och dokumenterade flitigt och mer därtill.
1. Kraftstationen fotat från berget bakom.
2. Bron som byggs är den gamla stenbron framför kraftstationen.
3. Paret som slår gräs på en liten äng framför Tofvehult, är Wille och Greta.
4. De anställda vid Kraftstationen och deras familjer, som bodde i Tofvehult.
Klicka på bilderna för en större variant.
1980-tal: Huset räddas
Det är kanske svårt att tänka sig, att den gamla personalbostaden i Tofvehult på 80-talet var i så dåligt skick, att den dåvarande ägaren Västerviks Kraft beslutat sig för att jämna huset med marken, men så illa var det. Det är tack vara att Lenas pappa Thomas, som fick möjligheten att köpa Tofvehult och lät renovera upp tak och fasader, som huset fortfarande finns kvar.
En familj med drömmar flyttar in
1997 fick vi, Lena & Peter möjlighet att köpa Tofvehult. Vi bestämde oss då för att göra slag i saken och lämna västkusten för östkusten och bli smålänningar. Med detta beslut blev våra barn Evelina, William och Simone, den femte generationen i Tofvehult! 1999, två år efter att vi landat i den småländska myllan, förvekligades Lenas dröm om ett kafé. Det var då vi slog upp portarna för Tofvehults Kafé, som vi sedan drev under arton år. Även om det så uppskattade kaféet i sin dåvarande form stängdes, lever traditionen att utveckla verksamheter på platsen vidare.
Vi är glada och stolta över att få vara med och forma framtiden på platsen och påverka Tofvehults historia.
Lena & Peter
