Vilken fantastisk sommar vi haft. Vackert väder, många nya gäster och en hel del nyheter som vi har introducerat denna annorlunda sommar. Jag måste erkänna att det kändes ganska hopplöst i början av året. Kanske inte alldeles i början för då såg vi fram emot en i stort sett fullbokad sommarsäsong, men när mars månad var över så hade jag ägnat dagar, veckor åt att riva sönder avbokning efter avbokning…

Det är lätt att tappa gnistan då, lusten och glädjen känns som om de lämnat huset och livet ter sig ganska grått och hopplöst. Det liv vi ägnat mer än 20 år åt att skapa för oss själva visade sig nu vara oerhört skört och sårbart. Ett litet virus ryckte undan fötterna på oss på ett ganska smärtsamt sätt och vi stirrade yrvaket ut över ett nytt landskap. Den värld vi vant oss vid såg nu helt annorlunda ut och spelreglerna var nya och begränsande.

Genom åren så har jag insett att jag fungerar bra under press, istället för att bli lamslagen och rädd så går jag in i lösningsläge. Långa promenader i skogen, i tystnad och med fokus på att lyfta mig ur nedstämdheten öppnar upp nya tankebanor. Det första jag gör är att titta närmre på vad det är som skrämmer mig; vad är det värsta som kan hända? Om det händer, vad blir då konsekvensen av det? Kan jag leva med de konsekvenserna? Kommer vi att överleva? Får vi fortfarande vara tillsammans? Deep down, vad är viktigt, på riktigt?

När jag vandrat runt i de mörka tankarna och mött mina rädslor så kan jag släppa taget om det som förlamar mig. Jag vet att vi kommer att överleva, även om det skulle sluta med att vi får lämna allt det som vi byggt upp, det är inget vi önskar eller vill, men vi kommer överleva. Från den insikten kan jag sedan skapa nya förutsättningar och komma fram till nya tankar och idéer, något att bygga på härifrån och framåt. Nya, ändrade förutsättningar kräver nya sätt att agera, vi måste förändra det vi gör för att kunna hänga med när livet förändras. Ett enda vet vi säkert och det är att allt är i ständig förändring, alltid, inget är beständigt, inget.

Så i vårt fall, mitt fall, så valde vi att möta de nya förutsättningarna med nya tankar och nygamla koncept. Vi öppnade upp våra stugor för de människor som fick slita hårt när landet rustade sig att möta en pandemi. Till kraftigt reducerade priser öppnade vi upp Tofvehult för de som behövde få vila och fylla på för att orka ta hand om oss andra. Vi valde att fortsätta kommunicera på sociala media för att visa att vi fortfarande fanns kvar och att vi tänkte göra vad vi kunde för att vi skulle fortsätta finnas kvar.

De reserestriktioner som infördes gjorde att vårt kundunderlag förändrades ganska rejält och vi valde att återigen öppna upp för möjligheten att fika här hos oss. Nu med fokus på att vara en lugn oas i en orolig omvärld. Vår lilla kuriosabutik och vår lummiga trädgård erbjöd en stunds vila och verklighetsflykt och när världen inte längre var tillgänglig så fanns detta stycke ”Toscana” nära ändå.

Vi valde att lyfta fram de fördelar som vårt läge ”mitt ute i ingenstans” gav oss. Skogen, sjöarna, möjligheten att träffas och umgås ute i det fria, laga mat ute, bada och fiska, vandra och ligga och läsa i en av våra många hängmattor, allt detta visade sig locka många nya gäster. Vi valde också att erbjuda både frukostkorg och möjligheten till att beställa kvällsmat här hos oss, för de som ville hålla sig för sig själva så mycket som möjligt.

Närheten till sjöarna och skogen, de långa, slingrande grusvägarna och all rymd runt omkring oss har varit guld värt i år, så som vi alltid vetat att uppskatta det. Så det som såg så oroande ut i början av sommaren har nu visat sig vara en fantastiskt spännande säsong, inte utan sina utmaningar och inte utan svårigheter, men någonstans så tror jag att denna sommar rustat oss på plan vi ännu inte är medvetna om. Jag har i alla fall lärt mig att jag inte ger upp i första taget, att det alltid ser mörkast ut strax innan det ljusnar och det sista som överger mig är hoppet! Onwards!