Tofvehult

A way of life

Lena Göransson

Så lätt det är att ta saker för givna, att tro att andra vet mer om oss än vad de faktiskt gör. Jag fick en bra påminnelse om detta igår när jag läste ett fint inlägg från en vän där hon lite kort presenterade sig och det hon jobbar med. Så fint hon skriver, tänkte jag, och så mycket hon gör som jag inte visste om och så beskrev hon sitt varför. Varför hon gör det hon gör…

Det fick mig att reflektera över vad andra vet om mig. Om de vet något, vad är det då de vet? Vad har jag berättat? Har jag berättat? Om mig? Om vad jag gör? Om varför jag gör det jag gör?

Sedan så kom de där andra tankarna, de som jag helst inte vill kännas vid, helst inte vill erkänna att jag har, men visst dyker de tankarna upp även hos mig, som små inande, irriterande mygg…

Varför skulle någon vilja veta mer om dig? Tror du att de bryr sig? Vad har du att komma med? Och så vidare…

Men de tankarna, de får sätta sig i baksätet en liten stund. För nu tänkte jag faktiskt ta och försöka berätta lite om mig själv, berätta om vad det är jag gör och så lite om mitt varför, varför jag gör det jag gör. Och om du är nyfiken så får du gärna läsa och kanske, om det jag berättar för dig, väcker något i dig, så får du gärna lämna en liten kommentar, vad som helst, så jag vet att du läst och att kanske, bara kanske, att mitt varför får dig att fundera på ditt varför. Så att du kan berätta för oss andra om just ditt varför och så får vi alla en chans att lära känna varandra lite mer, kanske att vi då får en lite bättre förståelse för varandra och det vi gör och det vore väl inte så dåligt, eller hur?

Kanske att det rentav vore ganska härligt! Eller vad tror du?

Jag heter Lena Marie Lindberg Göransson och är 55 år. Född i Degerfors i Värmland, uppvuxen i Stenungsund på västkusten och nu bor jag sedan 1997 i ett gammalt före detta garveri, ett stort stenhus, två mil söder om Västervik på ostkusten. 

Hit till Tofvehult flyttade jag tillsammans med min man Peter, som jag träffade på gymnasiet i Stenungsund, och våra två äldsta barn, Evelina och William,som båda är födda på västkusten, för att förverkliga en dröm som jag bar på. En dröm som handlade om att få leva på landet, låta barnen växa upp med naturen nära inpå och med djur i vår närhet. En dröm som representerade en djupt förankrad längtan inom mig…

Men det var bara en del av sanningen. Samtidigt så flyttade vi hit för att komma ifrån något. Inte så att vi flydde, men nästan…

Peter och jag träffades på gymnasiet, jag var 17 år och Peter var 18. Första gången jag såg honom så var det något inom mig som sa, “det är han som ska bli far till mina barn”. Bara så där, rakt på och jag kunde inte värja mig. I den stunden så visste jag, på riktigt visste jag, att det var honom jag ville leva med, skulle leva med, vi var menade för varandra. Jag kunde sluta leta, även om jag knappt hunnit börja, leta, menar jag.

Vi blev något av det där perfekta paret i andras ögon. Lite som de där paren i alla amerikanska High School filmer. Han den snygga, trevliga killen som alla ville vara vän med och hon den tysta, plugghästen, som var otroligt vacker utan att veta om det. När jag sedan blev upptäckt som fotomodell och började resa över hela världen och levde ett till synes väldigt glamoröst liv och Peter började jobba på en prestigefylld reklambyrå i Göteborg, ja, då blev bilden i stort sett perfekt.  

Jag har alltid burit med mig känslan av att allt i livet handlar om de val vi gör och att vi alltid har ett val. I mitt fall så är jag väldigt medveten om detta och jag börjar varje morgon med att i tacksamhet välja mitt liv på nytt. Varje morgon så väljer jag mig själv, mitt liv och hur jag vill leva mitt liv. I närvaro väljer jag mitt liv. 

Så med det i åtanke, att vi själva väljer, så valde vi att flytta från Stenungsund och vårt vackra liv där. Ett liv som innehöll ett ljuvligt hus, en före detta lanthandel med ett vackert magasin, i en liten pittoresk by med gamla hus och vackra trädgårdar, betande hästar och kor, precis utanför dörren. Vi hade bra jobb båda två, vi hade en liten flicka och en pojke, två hundar och två katter och en Volvo 245. Det var raksträcka hela vägen till pensionen, allt var på plats innan vi fyllt 30.  

Vi valde att flytta för att när jag vaknade på morgonen, i det livet, så hade jag börjat känna att glädjen saknades. Det var för mycket som gnisslade i vår vardag. Inte mellan oss, mer runt omkring oss. Andra saker, personer, relationer, skavde. Vi hade hamnat i en situation som påverkade allt vi gjorde och hur vi än sökte en lösning på den situationen så fann vi ingen.

Då dök Tofvehult upp som en lösning. Varför fortsätta med att vakna utan glädje i ett på ytan sett perfekt liv, när allt det vackra inte längre skänkte den glädje som det borde? Vem bestämmer att bara för att det ser ut att vara bra, så ska man vara nöjd? Varför ge upp glädjen bara för att ramen, inramningen ser snygg ut? Får man längta efter mer när man egentligen har allt man behöver? Får man sträva efter att följa själens längtan? Den där inre kompassen som petar på en när man börjar bli för bekväm, som säger att du har mer att söka, uppfylla, ett syfte… får man följa den längtan?

Jag vet att min längtan ser annorlunda ut än vad Peters längtan gör, men även han visste att vi behövde förändra något i det liv vi levde annars så hade vi gått sönder. Allt utanför oss påverkade oss så starkt att vi hade slutat skratta, andras förväntningar på vad vi borde göra, borde vara, höll på att kväva de vi var och för oss var att flytta, fly, just då enda sättet att rädda oss och de vi ville vara.

Så vem är då jag? Jo, jag är någon som tror på att vi själva skapar de liv vi vill leva. Jag tror på tankens kraft och vårt eget ansvar. Jag vet också att det är lättare sagt än gjort, men jag vet också att det är görligt. Jag har gjort just det så många gånger nu att jag vet att det är sant. Jag har själv drömt liv i mina drömmar så att de nu är det liv jag lever och jag drömmer hela tiden nya drömmar för att fortsätta leva ett liv jag längtar till. Jag vill fortsätta att längta efter det jag drömmer så att mitt liv är i ständig rörelse, i flow, för det är där, i den rörelsen som jag är som mest levande och i kontakt med livets essens, kärna, ursprung.

Detta är den jag är, det är också mitt varför och mitt sanna syfte. Jag lever mitt syfte och min sanning. Mitt varför är att jag vill visa att det är görligt, det är görligt att leva sitt syfte och sin dröm. Vi är alla kapabla att söka och leva, drömma och uppfylla vår egen längtans dröm, vi är alla svaret på vårt eget varför…

Så hur gör jag då detta? Hur lever jag liv i mina drömmar och hur delar jag med mig av att det är görligt till andra?

Några av de sätt jag bland annat gör det på är genom att bjuda in andra till mitt/ vårt liv. Ett liv som samtidigt som det har varit vår vardag och vårt liv också varit vårt företag, mitt livsstilsföretag, med allt vad det innebär och inneburit, med man och tre barn då vår dotter Simone kom till oss då vi flyttat hit, (inte med storken som det kanske låter som, utan på vanligt vis, att jag blev gravid) så hon är en riktig infödd smålänning i en familj av västkustbor.

Ett av de sätten var då genom att jag skapade ett kafé på landet med hembakt utifrån de recept min farmor skrivit ner i sina receptböcker, de böcker jag ärvde då hon dog. Farmor som var min trygghet när jag växte upp, som alltid representerat den jordnära, den kloka och den sagoberättande visa. Farmor som är född i ett av rummen här i Tofvehult och vars ande vilar i allt runt omkring mig. Själva kaféet är nu stängt, men sommartid kan du fortfarande komma och njuta en enkel fika i skuggan av något av alla de träd som besjälar vår yvigt, vilda trädgård. Ett annat av de sätten är genom de receptböcker jag själv skrivit, där jag delat med mig av både kakrecept och livsstilsrecept. 

Ännu ett annat sätt kan vara genom att du kan komma hit och bo i någon av de stugor vi hyr ut, som jag medvetet inrett och besjälat med de intentioner jag velat förmedla. Det kan också vara genom att delta i någon av de kurser jag har skapat, där vi samtalar om just själens längtan och där jag delar med mig om hur jag lever efter mina egna tankar och drömmar.

Det kan också vara genom de ord jag delar med mig av i mina texter, här i bloggen, eller på Instagram eller Facebook eller i någon av de böcker som ligger och pockar på i mitt huvud, i mina drömmar, i min själ och som bor i min längtan om framtiden. Den framtid jag just nu håller på att drömma till  liv, genom att jag besjälar min vardag, mitt liv och lever som om drömmen redan är sann, att min framtid är mitt nu, att mitt liv som jag drömmer om redan finns, att det redan existerar… 

Det finns så mycket mer jag skulle kunna dela med mig av och tids nog så kommer det att ske, men för nu så får detta vara en skön början…

En början som är i ständig förändring då mitt nu också är min framtid och mitt förflutna, en början som är den första dagen på resten av mitt liv och min historia, den som jag kommit hit till jorden för att leva och dela med mig av, mitt syfte och mitt varför…

Med kärlek, Lena i Tofvehult

Jag har sagt det förut och jag kommer säkert att upprepa mig många gånger framöver, men livet är en förunderlig resa, en förunderligt förunderlig resa. 

De senaste åren har jag jobbat medvetet för att släppa in förundran och magin i mitt liv igen, den magi och förundran som var en naturlig del av mitt liv när jag var barn. Den magi och förundran som jag tror är en naturlig del av alla barns liv fram till en viss ålder, fram till att livet och de vuxna runt omkring oss sakta nöter bort magins skimmer.

För min del så var aldrig magin eller förundran helt borta, jag hade bara stoppat undan dem inom mig själv och delade inte med mig av det jag upplevde till andra i min närhet. Jag värnade om mina inre gåvor av rädsla för att inte bli accepterad om jag berättade för andra om hur jag upplevde världen.

Det jag nu har upptäckt är att ju mer jag delar med mig, desto mer upplever jag och ju starkare flödar krafterna som finns närvarande. Mitt liv blir mer fullt av det jag längtar efter och mitt liv och min närvaro påverkar de i min närhet till att de kan få uppleva och känna detsamma. Inte på samma sätt som mig kanske, men det väcker ett gensvar i dem, ett gensvar som vibrerar ur själen, det väcker längtan och förundran, det väcker upp inre krafter inom var och en som tillåter sig att gå inåt, in i sig själva.

Jag har funderat en del på hur jag ska beskriva vad det är jag gör, vad det kallas, om vad jag ska kalla mig själv. Finns det ett yrkesnamn, en yrkesroll, för det jag gör och upplever? Är det ett kall? 

Känner att jag vill ha något att förankra mig själv i, något sätt att definiera mig och det jag gör. Har smakat på en massa olika ord och visst finns det ord som passar in på det jag gör, men de är så förknippade med det förflutna, med förutfattade meningar, de känns inte som mina ord, om det går att förstå?

Så kom ett ord till mig, ett ord sprunget ur en känsla, en källa, ur källan…

“Source”, källan, visdomens källa… jag är hon som hämtar kunskap direkt ur källan, visdomens källa, ursprungskällan… eller det är mer som om det strömmar från källan genom mig, jag får tillgång till ett flöde som finns tillgängligt för alla som vill ha tillgång till det, vi behöver bara öppna upp oss för detta flöde som är en del av livet självt, vårt ursprung och allt som är…

Jag är “Sourceress”, hon som talar ur källan och som står i flödet, “Flow”… 

Det bor något magiskt i att finna sitt ord, sitt syfte. Det bor magi och kraft i ord, de vibrerar ren energi och kan stärka oss i vår roll. Mitt ord har definitivt gjort just det, stärkt mig, och nu känns det på något vis mer naturligt att dela med mig av hur min kraft, min magi strömmar genom mitt liv och min vardag. Andra ord som jag fått till mig de senaste dagarna som en gåva av en vacker vän är  “Wordalchemist”, ordalkemist, någon som förvandlar och förädlar genom ordens magi och så “Själslig vägledare”. Jag kommer att skriva mer om dem en annan dag…

Nedan följer en liten inblick i hur “Source” söker sig in i mitt liv genom vardagliga händelser och sedan strömmar fritt ner på pappret;

Häromdagen plockade jag in en bukett med narcisser och tulpaner från trädgården och satte dem i en vas på mitt kontor. Det här inget jag gör så ofta, då jag känner att blommorna gör sig bäst där de växer, men det finns också en liten aspekt av att jag inte riktigt unnar mig själv glädjen av en så enkel sak som en bukett blommor. När det gäller mina gäster så unnar jag dem gärna blommor och jag plockar ofta in buketter och placerar ut dem i vår verksamhet, men att bara plocka till mig själv, det faller sig inte lika naturligt. Det här var under en av mina utbildningsdagar i en ettårig utbildning jag går i “Blissful Business YoUniversity” för själfulla kvinnliga företagare som leds av fantastiska Kirsi Li Wahlström. När jag visade min bukett för Kirsi och gruppen som jag plockat på vår lilla rast så påpekade Kirsi att tulpaner och narcisser minner om påsken, påsken som står för återfödelse.

Återfödelse eller kanske mer pånyttfödelse, transformation, är något jag gått och grunnat på ett tag nu, då det känns som om något nytt ligger och pockar på inom mig. Som om jag är på väg att återupptäcka delar och aspekter av mig själv som jag har haft dolda inom mig, men som nu vill komma upp till ytan och ut i ljuset. Detta har jag skrivit om tidigare men det är en långsam process och jag njuter av att låta det hela få ta den tid det behöver…

När Kirsi talade om tulpaner och återfödelse så föll min blick på en bok jag har i en hög i mitt fönster på mitt kontor. “Den blomstrande trädgården”, som jag trodde var en trädgårdsbok när jag fann den i en hylla på en antikaffär, men som handlar om kvinnan som en blomstrande trädgård. Boken innehåller fantastiskt vackra illustrationer av nakna kvinnor och bilder på par som älskar… skrivet av en Shejk Nefzaoui för länge sedan.

Som alltid när jag låter mina tankar flöda fritt så ledde detta mig till att tänka på de gånger jag försökt att tillfredsställa mig själv och alltid fått en blixtrande, kväljande huvudvärk (här finns en del att utforska…) 

Sedan tog mig tankarna till de minnen, som är någon annans minnen bevarade i mitt huvud, av kvinnan som blir sexuellt utnyttjad och bränd med cigaretter, fastkedjad i en bunker…minnen jag burit på sedan jag var väldigt liten, minnen som väcktes en dag när jag klev in i en övergiven gammal jordkällare. Doften därinne väckte fasansfulla minnen och minnesbilder till liv, minnen som absolut inte kan vara mina i detta liv, men kanske ett tidigare…

Minnen, känslor, av att ha blivit hängd och halshuggen, sexuellt utnyttjad…

Det är dags för en pånyttfödelse, dags att utforska grunden till de cellminnen jag bär på, dags att försöka befria mig från de trauman som de som gått före mig fått utstå, dags att befria mitt, mina släktled.

Det är dags för pånyttfödelse.

Det bor en bok här, en djup och innerlig bok om kvinnlig upprättelse, om såren i kvinnosjälen, våra kollektiva trauman, om läkning och om att våga stå i  sanningen utan att kasta skuld.

Om att äga sin, vår historia som ligger som brännmärkningar i vårt DNA.

Source säger;

“Vi är alla skadade, mer eller mindre, vare sig vi är medvetna om det eller inte, vi bär på trauman, cellminnen infekterade med vårt kollektiva trauma. Vi behöver läkning i Naturens famn. Vi behöver försonas med våra förövare, för de är även vi, en del av vår egen skugga.

Skuld och skam lägger en mörk dimma, en slöja av förnekelse och ilska över våra sinnen.

Låt oss börja med att se oss själva i spegeln och se hur vackra vi är, hur våra själar strålar. Låt oss bygga upp oss själva igen, utifrån en karta vi själva ritat med utgångspunkt från våra rena hjärtan och vackra själar.

Låt vår inre skönhet stråla ut i världen som ett balsam för alla rädda och skamsna individer som lever under sitt eget förtryck.

Vi är våra egna förtryckare och endast vi kan släppa oss själva fria.

Det gör vi genom att se oss själva i spegeln och titta så djupt in i vår mänskliga själ som vi bara kan, bortom begrepp som skuld, skam, förtryck, hat, vrede, ilska, missdåd och mord. 

I djupet av oss själva bor de renaste av själar med hjärtan uppbyggda av kärlekens energi, Universums rena skaparenergi.

Vi är våra egna frälsare.

Endast vi kan släppa oss själva fria.

I själen bor sanningen om vår egen historia – släpp den fri och finn din egen frälsning.

I detta liv föder du begynnelsen till det nästa, skapa de bästa förutsättningarna för att det ska bli ett gott och lyckligt liv.

Nästa livs resa påbörjar du redan nu – i denna stund, just nu. 

Jag är här för att berätta om att det finns en nyckel att söka, för var och en av oss.

Våra gåvor är unika men är sprungna ur samma källa. Vi är alla en del av ett ursprung, facetter av en sanning som förenar allt som är, allt som finns, allt som funnits och allt som väntar framför oss.

Att vara prästinna, Sourceress, är att känna till och vara en del av den sanningen och genom livet förmedla essensen av den skönhet som bor i livets källa.

Även när vi är ensamma så är vi alltid summan av allt som är.”

Nedtecknat av Sourceress

Tack för att du läste, kram, Lena

Bild av Lena och Teddy, tagen av @aspetegsfoto
Jag, Lena och Teddy i vår trädgård, i ett djupt samtal. Bild @aspetegsfoto

Det här inlägget är faktiskt lite läskigt att skriva, av olika anledningar, men jag känner att jag behöver komma ut ur just denna garderob av en anledning. Det känns som om något har tryckt på under en längre tid för att få mig att göra just det, så… here goes…

Ända sedan jag var liten så har jag kunnat känna av energier, se saker som inte finns (enligt andra), jag har hört röster fast ingen annan är närvarande, känt att någon finns i rummet, men ingen annan är där, ibland kan jag se vad någon annan tänker, ja faktiskt, se tankar. Jag har sett ljusfenomen som jag beskriver som änglar, kanske skyddsänglar, jag har sett älvorna dansa och då menar jag inte bara skira dimslöjor i gryningen…

Ja, jag har upplevt många märkliga fenomen. Jag har kramat och talat med träd, utbytt energi med växter och djur, sett väsen i skogen sedan jag var liten, men allt det kan ju bortförklaras med att det är fantasier, att det bara existerar i mitt eget huvud.

En del av det jag upplevt har jag delat med andra, och då menar jag inte att jag har berättat om vad jag själv upplevt utan jag har faktiskt upplevt märkliga, magiska saker tillsammans med andra. Upplevelser som jag kommer att skriva om vid något annat tillfälle, kanske till och med skriva om i en bok så småningom, men mycket av det som jag kallar för min andlighet är rent personliga upplevelser, förnimmelser eller vad man nu väljer att sätta för namn på det.

Ibland så har jag nästan lyckats övertyga mig själv om att allt är fantasier, att jag hittar på… Men så minns jag de saker jag upplevt tillsammans med andra, att jag inte är ensam om de upplevelserna, att fler har sett och delat något speciellt, magiskt och med andra ord, övernaturligt, med mig. Så det har faktiskt hänt, på riktigt. Då har jag istället funderat på vad det hela betyder, varför upplever jag de här sakerna och vad har de för betydelse i mitt liv, i andras liv. Vad ska jag göra med den här förmågan, kunskapen eller gåvan? Vad kan den tillföra? I mitt liv? I andras liv?

Så har mina tankar och funderingar gått i många år. Under en stor del av mitt vuxna liv har jag valt att helt förtränga, stoppa undan den här sidan av mig själv, men den har alltid funnits där, bara legat vilande i mitt undermedvetna. De senaste åren har den pockat på uppmärksamhet, som om den återaktiverats, som om det nu är dags att utforska och väcka upp den har gåvan, kunskapen, förmågan som jag har och som jag faktiskt är helt övertygad om att vi alla har. Vi har bara glömt bort den, stoppat ner den djupt i vårt undermedvetna av en massa olika anledningar.

Speciellt vi kvinnor, vi har våra egna, speciella skäl till att vi inte kan eller vill minnas våra unika gåvor. Men vi har gåvor och mina vill nu bli återuppväckta, återupptäckta och de vill komma till tals, så de har börjat manifestera sig på många olika sätt och de har blivit svårare och svårare att ignorera eller bortse från. Först och främst för mig, men även andra har fått ta del av mina ”nya” förmågor, mina gåvor… och oftast till stor glädje och med nya insikter att integrera i sina liv.

Så varför skulle det här vara läskigt att dela med mig av? De flesta som känner mig vet att jag är lite udda, ser saker. Jag har ju skrivit här tidigare om hur texter bara kommer till mig, flödar genom mig, att jag har tillgång till något som är bortanför mig själv, mitt jag. Kanske det är själen eller något annat. större. Jag har skrivit om att jag tror att vi alla hör ihop, att vi på ett sätt är ”ett och detsamma”, ja, lite flummigt kanske, men hur som helst, så är det så det är för mig.

Men nu senast så manifesterade sig min gåva på ett mer påtagligt vis, för mig. Som om någon eller något ville tala om för mig att nu är det dags att ta det hela på allvar och göra något med det. Inte bara gå runt och tänka, vrida och vända på saker och ting. Du har fått den här förmågan, så gör något med den. Den är inte bara din, den tillhör oss alla, så dela med dig av din förmåga…

Så, för några veckor sedan var jag iväg på ett retreat som ingår i en utbildning jag går. Det här är andra gången jag är iväg på samma retreat så det är inte första gången jag besöker den här platsen. Redan första gången jag var där upplevde jag en del märkliga saker, såg och hörde saker som var nya för mig, men då rörde det sig mest om vad jag själv upplevde i min egen utveckling och saker som rörde de andra som deltog i retreaten.

Jag bad redan vid vår första retreat om lov om att få öppna upp och läsa in vad jag såg i ”mellanrummet” när vi samtalade, jag frågade om de andra deltagarna var trygga med att jag tog in och sedan förmedlade det som skedde i rummet som ligger utanför vad vi vanligtvis tar in…

De sa att det var ok, de tyckte faktiskt att det var både spännande och givande, om än lite läskigt. Det var det även för mig, både läskigt och givande, att få tillåtelse att utforska mina egna förmågor i ett så tryggt sammanhang. Det öppnade upp dörrar inom mig som varit stängda och låsta under en lång tid, i vissa fall under flera liv. Det var både fascinerande men också tröttande att ta in så mycket information på flera olika nivåer av medvetande på samma gång, ungefär som att lära sig att gå igen eller cykla eller simma, allt samtidigt!

Det var ett rum på den här platsen, i det här huset, som jag upplevde som obehagligt, inte läskigt, men obehagligt, det liksom kröp in under skinnet på mig. Jag sov i ett annat rum vid första besöket, men nu, vid mitt andra besök så blev jag, givetvis, tilldelad detta rum. Det är så det fungerar, har jag upptäckt, att om det är något jag känner motstånd inför, då behöver jag tydligen utsättas för just det.

Så jag visste redan innan att nu skulle jag sova i detta rum som jag upplevde obehag inför, och jag skulle dessutom vara helt ensam i hela huset den första natten, de andra deltagarna skulle komma först nästa dag. Nu vill jag bara berätta att detta hus är otroligt vackert, renoverat med omsorg och omtanke i varje detalj. Det är på inget sätt ett läskigt hus, tvärtom, jag skulle absolut kunna tänka mig att bo i detta hus. Det här var något annat, det handlar om en känsla, en energi…

Så på kvällen när jag skulle gå och lägga mig så försökte jag göra allt jag kunde för att skapa en skön stämning i mitt rum. Jag lyssnade på stillsam musik, mediterade, skrev lite med familjen och läste i min bok innan jag släckte för natten.

Hela tiden upplevde jag att jag inte var ensam, men det fanns ingen annan där. När jag släckte ljuset och inte längre lyssnade på min musik så kunde jag plötsligt höra att det var någon i rummet med mig. Det var först som en förtätning i energin, som om hela rummet höll andan, och sedan så kunde jag svagt ana att det var någon som andades, det var någon som satt och andades på den andra sängen i mitt lilla rum.

Jag tände lampan på mitt nattduksbord, det var ingen där, givetvis, det visste jag ju redan innan, men ändå. Jag hade låst ytterdörren, det visste jag men jag gick ändå upp och testade den, låst! Jag visste att ingen annan var där, men jag var ändå inte ensam.

Inne i mitt rum satt en kvinna och grät stilla, jag kunde känna det i hela min kropp och höra det. När jag lyssnade in energin så insåg jag att jag inte behövde vara rädd, det här handlade om hjärtesorg och olycklig kärlek, så det fanns ingen ondska eller något annat skrämmande med i bilden, det kunde jag känna, men om ni någonsin försökt sova med någon som sitter och gråter i samma rum så vet ni att det inte går.

Vad skulle jag göra? Jag försökte ignorera ljuden, låtsas som om allt bara var i mitt huvud. Jag satte på min dator och försökte dränka ljudet av gråten med ett avsnitt av en tv-serie istället men då blev jag bara mer vaken och jag ville faktiskt sova. Jag såg fram emot helgen och ville vara utvilad nästa dag, det låter kanske märkligt att jag var mer bekymrad över min sömn än över det faktum att jag upplevde att jag hade någon som satt och grät i mitt rum, som inte fanns på riktigt, men så var det, jag ville bara få sova. Så jag hittade ett naturprogram med skogsljud, fåglar och älgar, lövprassel och satte det på repeat, stoppade in mina hörlurar och somnade faktiskt till slut.

Nästa dag fick jag veta att då man renoverat detta gamla hus så hade man hittat ett gammalt brev i väggen, ett kärleksbrev och utifrån vad man kunnat läsa så handlade det om obesvarad, sviken kärlek. Det finns mycket mer att berätta om vad som sedan skedde under helgen, om hur vi alla blev påverkade av ”min” gråtande kvinna, men då skulle detta bli en hel bok och inlägget är redan ganska långt och det är inte slut ännu. Det jag vill komma till här är ändå själva slutklämmen på just den här delen av en helg som var full med insikter och fantastiska upplevelser, samt innerligt systerskap. Min egen själsliga utveckling gror i den mylla som kvinnor i cirkel skapar, jag känner att det bor en sådan ursprunglig kraft, potential, i detta sammanhang som jag vill utforska vidare, men nu till min egen historia vad det gäller gråtande kvinnor som inte finns.

Precis som i en riktig spökhistoria så blev jag återigen lämnad ensam ännu en natt i detta hus med denna sorgsna energi. Vi hade under helgen samtalat om hur vi skulle kunna hjälpa vårt ”spöke” att vandra vidare, men ingen av oss visste riktigt hur man gör.

Så hon var kvar och jag visste att vi skulle få ännu en natt tillsammans, själva. Men nu var jag förberedd, jag visste att jag inte var ensam, men att jag kunde stänga ”energin” ute med hjälp av min dator och mina hörlurar. Inte så vidare hjälpsamt, men jag var inte villig att experimentera på egen hand, jag är ingen ”Ghostwhisperer”.

Det stormade rejält den här kvällen, natten, så dörren in till mitt rum ”blåste” på knirrande gångjärn upp, så till slut ställde jag en stol mot den. Den gick inte att stänga helt, men nästan, och jag föll så småningom in i en orolig slummer. Runt omkring mig knakade och gnällde huset högt i stormen som härjade fritt hela natten. Jag vaknade några gånger av att jag såg en skugga röra sig utanför min dörr, men tog för givet att det var träden som svajade i vinden utanför fönstret.

När jag vaknade nästa morgon så var det redan helt ljust ute. Det hade slutat blåsa och allt andades lugn och stilla frid. Så skönt! Jag hade ”överlevt” natten utan några större men. När jag försiktigt ställde undan stolen för att gå på toaletten kunde jag nästan le åt min egen fantasi, givetvis så fanns det inget att oroa sig för. Jag hade oroat mig inför natten helt utan orsak, vi hade alla, hela gruppen, drabbats av någon form av gemensam illusion, villfarelse. Så var det, jag kunde redan se hur det hela sakta drog sig tillbaka i mitt sinne och lagrades någonstans tillsammans med alla de andra gånger jag bara ”hittat på” saker som inte riktigt gick att förklara, en kul historia bara, att berätta med ett snett leende i mungipan…

Medan jag sakta gick genom det stilla, tysta huset mot toaletten så kom jag att tänka på skuggan jag sett under natten, skuggan som träden kastat genom fönstret. Det var bara det att när jag nu tittade ut genom fönstret, så inser jag att det inte finns några träd därute, inga träd så långt ögat kan se! Ett lätt obehag infann sig, mitt lättsinne skingrades och jag anar att det är något annat jag inte riktigt tagit in ännu, något jag inte vill se.

När jag sakta vänder mig om så ser jag att någon legat i sängen i sovrummet alldeles utanför mitt eget. Jag kan tydligt se avtrycket av en kropp i det nu tillskrynklade överkastet. Filten som tidigare låg prydligt hopvikt vid fotändan av sängen ligger nu uppvikt och undanputtad mot väggen och i kudden syns ett tydligt avtryck av ett huvud. Jag känner hur håret reser sig på mina armar och hela min kropp stelnar till i en insikt om att detta inte är möjligt. Det mina ögon ser är omöjligt. Min hjärna registrerar men vägrar ta till sig det jag vet att jag ser. Det svindlar till, tiden står liksom stilla, det är som om jag håller andan.

Det är i denna stund, när jag står och tittar på avtrycket efter en kropp som inte finns, inte existerar i denna dimension, som jag plötsligt inser, att allt jag trodde var sant, inte är hela sanningen. Det är bara en liten, liten del av en sanning, en liten del av allt som finns. Att så fort jag tror att jag förstår, så inser jag att jag inget vet, inte egentligen. Inte på ett mänskligt plan.

Men på ett annat plan, så inser jag att min kunskap är oändlig, vår kunskap är oändlig. Men hur förklarar man det för en vanlig dödlig? Hur förklarar jag det för mig själv. Min egen hjärna kan inte ta in det, bearbeta vad jag ser. Så en del av mig inser att jag kan inte förstå allt, inte ens förklara det, men en annan del av mig fick just något bekräftat, något den alltid vetat, och som det nu börjar bli dags att återta och dela med mig av.

Jag har ingen rationell förklaring på det jag upplevde, en del av mig tror fortfarande inte riktigt på det. Inget hände ju egentligen, det mesta skulle jag lätt kunna bortse ifrån, men avtrycket i sängen, den väldigt tydliga manifestationen, av något som inte finns, men syns ändå, den kan jag inte bortse ifrån.

Något inom mig skiftade i det ögonblicket och något annat i mig steg fram, en del av mig som legat sovande, som väntat in rätt ögonblick för att träda fram. Det är min egen tolkning av det som skedde. Jag behövde bli övertygad om att det finns saker vi inte kan förklara, det betyder inte att de inte finns, inte är sanna. Det betyder inte att vi inte upplever dem eller att de inte har en plats i våra liv. De är en del av våra liv, av våra existenser. De visar oss att det finns mer i denna värld än vad vi kan förstå, men som ändå finns, och som vi delar vår värld med.

Jag tror också att det var för att vi samlades tillsammans, vi i vår grupp, och arbetade så djupt med oss själva, vårt mörker, våra rädslor, våra styrkor och våra energier, som vi gjorde det möjligt för ”vår” gråtande kvinna att bli hörd och upplevd av flera av oss. Vi öppnade upp för djupa, transformerande energier som möjliggjorde för oss att känna på djupet, gå bortom. Vi släppte in frekvenser utanför våra vardagliga frekvenser, vi utökade så att säga bandbredden så att fler kanaler blev åtkomliga. Vi rattade på den universella radion, den som vi alla har tillgänglig, men så få av oss använder, utnyttjar, i vår egen personliga utveckling.

Så, det jag fått med mig från den här upplevelsen är flera insikter, på flera plan och vissa av dem har jag nog ännu inte förstått. Men en insikt är att jag fått en gåva som jag på olika sätt ska dela med mig av. Jag kan känna, se och höra energier på olika nivåer. Jag kan läsa mellanrummet som finns mellan allt, speciellt mellan människor, men också mellan människor och djur och mellan människor och träd, växter.

Att få se med egna ögon att det omöjliga är möjligt gjorde att jag nu kan släppa taget om illusionen av att jag bara hittar på, inbillar mig. Det finns saker som jag inte kan förklara, det innebär inte att jag inte ska göra det jag kan ändå. Bara för att jag inte har alla orden, så innebär inte det att jag kan prata om det jag har ord för. Bara för att jag är rädd för att andra ska tycka att jag är tokig, ska det inte hindra mig från att vara den jag är, med förmågor och allt.

Så, nu har jag kommit ut ur ”hon-som-hör-och-ser-spöken-garderoben”. Hoppas att ni vill hänga här med mig ändå. Jag är ju ganska vanlig trots allt, för vi har alla våra speciella gåvor och just nu så är jag väldigt nyfiken på att få veta vad din unika gåva, förmåga är. Vill du berätta det för mig?

Varma kramar, Lena i Tofvehult

Förra helgen så hade min man Peter ordnat med en överraskning till mig. Vi skulle åka ner till Kalmar och sova över en natt. Komma ifrån vardagen och få lite nya intryck och inspiration. Vi försöker göra så några gånger om året. Det ger så oerhört mycket att få bryta rutinen och bara komma iväg en natt eller två, det händer något i kroppen när vi förflyttar oss ifrån det kända och vana till något som är okänt och ovant.

Visst har vi varit i Kalmar förut och det ligger bara 2 timmar bort men det är en så härlig stad med sina vackra, gamla byggnader alldeles vid havet och med Kalmar slott som bakgrund. Historiens vingslag är ständigt närvarande och för mig är det som om jag rör mig i flera olika lager av varande, av tidsåldrar, bara genom att vandra fram på de kullerstensbelagda gatorna.

Istället för att boka ett rum på ett hotell så hade Peter bokat en natt på en yacht. En vacker gammal träyacht som låg i innerhamnen i Kalmar. Det var onekligen en speciell känsla att vandra ut på en brygga och klättra ombord på en båt istället för att vandra in i en hotellreception. En underbart härlig och på något sätt befriande känsla. Doften av hav, knirrandet från bryggan, vinden i håret, den lätt kyliga luften, ja, allt signalerade på något sätt frihet till min kropp. Som om vi skulle ge oss ut på en resa över de sju haven. Fantasin fick vingar och min sinnesstämning förändrades och jag slappnade av och bara såg fram emot att få ett dygns verklighetsflykt. Det kändes som att kliva in i handlingen i en bok…

Den vackra båten ägs av en konstnär och det kändes på något sätt i hela inredningen. Båten har renoverats med varsam och kunnig hand och allt andas omtanke och kreativitet. En vacker salong med ett genomtänkt kök, en akterruff med dubbelsäng, dusch och toalett värdigt vilket hotellrum som helst och i fören ytterligare en hytt. Det kändes som om jag flyttat in och nu låg världen öppen för mig, den känslan, om än bara för ett dygn. Det är otroligt så mycket våra omgivningar påverkar oss, på ett rent fysiskt plan men också mentalt.

Peter öppnade en flaska bubbel och vi satt i den vackra salongen och pratade om livet, framtiden och drömmar, allt i ett skönt flöde av närvaro, lätt vaggade av vågorna och vinden som friskade i och skapade en annorluna ljudkuliss till vårt samtal. Efter några timmar var vi så redo att gå och äta middag på en för oss okänd restaurang. Det var en något overklig känsla att vandra genom en nästan helt folktom stad i skymningen en vacker fredagkväll i mars. Våra steg ekade mot de medeltida husfasaderna och solens sista strålar skapade skuggor i de djupa prången mellan husen… det var lätt att låta fanstasin få löpa fritt i tid och rum…

Restaurangen låg i de vackra källarvalven på en byggnad från 1600-talet. Vi vandrade in genom en port till en innergård och nedför en sliten stentrappa och in genom en tung, väderbiten trädörr. Vackra korsvalv löpte in i rum efter rum där rustika träbord och träbänkar stod utplacerade efter väggarna. Rummen var upplysta av stearinljus och en känsla av tidlöshet infann sig, som om vi befann oss i en bubbla i tiden. Vi var de enda gästerna.

Efter en snudd på magisk middag med god mat och dryck vandrade vi tillbaka genom de trånga gatorna ner till hamnen. Det kändes som om vi var utomlands. Vinden hade mojnat och en strålande nymåne kikade ner på oss från en stjärnbeströdd himmel. Från de omkringliggande båtarna hördes knirranden och knarranden, vågskvalp mot båtskrov, stag som rörde sig i vinden och en och annan mås som viskade om nattens ankomst. Jag kände redan hur skönt det skulle bli att få somna, vaggad till sömns av de stilla rullande vågorna i en varm hytt ombord på en vacker yacht, så nära men ändå så långt bort från min egen vardag.

Även om det bara gått några dagar sedan vi var i Kalmar så har minnet och känslan jag var i där och då förvandlats till ett vackert minne som jag kan plocka fram och njuta av om och om igen. Jag kan i mitt inre framkalla doften av hav, ljudet från bryggan och av stagen som slog i vinden, känna den kyliga luften och minnas känslan av frihet som jag upplevde. I mitt inre så kan jag se stearinljusens sken under de vackra valvbågarna på restaurangen och återigen uppleva ljudet av våra steg ödsligt eka mellan de medeltida byggnaderna på vår väg tillbaka till hamnen.

Jag känner så mycket tacksamhet för denna stund, detta dygn, av magi, av närvaro och kärlek. Det vackra som skapar minnen för livet behöver inte vara svårt eller krångligt. det måste inte ens innebära att du reser bort. Ibland räcker det med en solnedgång, sällskapet av någon du älskar och kanske en flaska vin… bara din egen fantasi sätter gränserna.

Vad gör du för att bjuda in lyckan, magin och de vackra minnena i ditt liv?

I de små cirklar som vi rör oss i, i vardagen, så betyder leendet du bjuder någon på, bara så där, oerhört mycket. Vänligheten du visar någon utan att förvänta dig något tillbaka, gåvan du ger till någon som behöver den, betyder att du är med och skapar tillhörighet, skapar förståelse, du visar på att vi alla hänger ihop, att allt är äkta och sant. Leendet, vänligheten, gåvan, allt bidrar till att skapa en värld utifrån våra medvetna jag, våra bättre jag.  

Det kommer tillfällen när vi samlas tillsammans i högre syften, när vi vandrar i fotstegen av våra förmödrar och när vi klär oss i dräkter vävda av historia. De mötena, de har ett högre syfte. Ett syfte som ligger på en annan nivå, ett djupare plan, där vi väver samman vår historia med den stora universella väven. 

Genom historien så har kvinnor samlats i cirklar med ett syfte att hand i hand, hjärta till hjärta skapa en säker plats för gemenskap och helande. Jag skulle vilja bjuda in dig till att göra en resa tillsammans med mig, en resa in i vår egen kvinnohistoria, in i vår egen privata historia, in till oss själva, in till var och ens egen unika essens och själston. Jag vill bjuda in dig till en cirkel, en kvinnocirkel, vår egen kvinnocirkel.

Min förhoppning är att jag redan till hösten kommer att kunna bjuda in till en cirkel online och inte bara en cirkel utan en community, en gemenskap på nätet. En cirkel som samtidigt är en kurs, en utbildning, en resa… resan inåt.

Om detta väcker en längtan hos dig så håll ögonen öppna. Jag lovar att hålla dig uppdaterad!

En sak till bara, en liten påminnelse, allt handlar inte om de stora tillfällena, de lite speciella tillfällena, glöm inte att samma syfte finns i allt du tar dig för, i varje ord du uttalar, i varje rörelse du gör, varje steg du tar. Det är där som det viktiga arbetet utförs. Varje dag, i varje möte, i varje samtal, var en vän, le, sprid glädje… det är där och då som grunden till allt läggs. Lev i närvaro varje stund av dagen, inte bara vid de speciella tillfällena. 

Med värme, Lena i Tofvehult

Jag började på en ettårig utbildning i höstas, en utbildning som handlar om att skapa ”själfulla” företagare. Kursen heter ”Blissful Business Youniversity” och leds av Kirsi Li Wahlström. Kirsi är en naturbegåvning av stora mått, hon skapar trygghet och förutsättningar för oss alla att gå på djupet och hitta våra egna unika styrkor och röster. Vi jobbar med praktiska övningar som handlar om företagande rent generellt men så jobbar vi också mer intuitivt och gräver efter vårt guld, letar efter vårt folk, söker våre egna unika gåvor. Jag bara älskar det!

Jag njuter verkligen att lära mig nya saker, att utmana mig själv genom att gå utanför det jag redan kan och lära nytt, lära om. Mycket kan jag lära mig själv genom att läsa böcker eller ladda ner kurser online, men det händer verkligen något när man lär tillsammans med andra, i grupp. Gruppens dynamik och energi skapar ett speciellt ”space” för den personliga utvecklingen och när en grupp har samma fokus, längtan, så kan man skapa magi. Vi som valt att gå Kirsis utbildning har en gemensam önskan om att utveckla våra företag på ett mer själfullt sätt, vi vill skapa äkta, autentiska verksamheter där våra egna personligheter får ta plats och synas. Vi vill hitta vårt folk och vi vill tala om för dem vad vi har att erbjuda, vad vi kan göra för att hjälpa dem att i sin tur utvecklas, läka, hitta sin själs röda tråd… eller vad det nu kan vara som det handlar om.

I mitt fall har det handlat väldigt mycket om att våga lita på min inre röst, min själs röst, som talar till mig genom orden. Ibland så flödar de, orden, bara rakt igenom mig ner på papperet och det är först efteråt när jag läser vad jag skrivit som jag inser vad det är jag själv menar, vad jag vill och hur jag vill det… det har varit en spännande process, är en spännande process, och jag är bara i början av något nytt och omvälvande, jag kan känna det i hela kroppen… som om ett helt nytt kapitel i mitt liv är på väg att öppnas upp…

Här är några ord som kom när vi senast samlades, läs dem gärna flera gånger, de innehåller flera lager, nästan som om orden är ett skiffer eller en gåta? Det handlar om vad mitt syfte här på jorden är, vad jag vill vara med och bidra till under det här livet, kanske något jag ägnat mig åt under flera livstider, vad vet jag… men det handlar också om oss alla som valt att vandra här på jorden tillsammans…

” Dagens insikter handlar mycket om att lita på de redskap och budskap jag redan har. Det som på ytan kan kännas aningen yvigt är inte det. Min röda tråd flödar fritt mellan de två skikten där mitt liv försigår…Urmodern och kvinnan går hand i hand genom livets trädgård, plockar och skördar det som ska avnjutas just för dagen eller få ligga till sig och mogna i det svala, mörka skafferiet.

Allt är som det ska, efter vinter följer vår och sedan sommar som fylls med skratt och aktivitet. Allt ryms i en dag, en vår, ett år, ett liv. Gå varsamt fram i skönhetens varande med ett kärleksfullt uttryck på insidan som reflekteras i de steg du tar i detta liv.

Låt det som vill uttryckas genom mig få komma till tals och tillåt det okända bli känt och vant och välkommet. Lita på din egen sanning, lita på min egen sanning, den är frukten av det frö jag själv sådde en gång i tidens begynnelse.

Låt orden flöda över, för de göder även den jord jag ännu ej berett för sådd, även ogräset har ett syfte som ligger bortom det jag nu kan se, men tids nog gror ett träd i den mark jag trott varit ofruktsam. Vi vet inte alltid vad som vill födas fram eller var ett frö vill gro, behöver gro, så låt dina frön spridas med vinden. Var generös, dela med dig av din kunskap, sprid din glädje och sprinkla kärlek över allt du rör vid. ”