• Hoppa till huvudnavigering
  • Skip to content
  • Hoppa till sidfot

Choose language:

Tofvehult

A way of life

  • Välkommen
    • Om oss
    • Historik
    • Vår filosofi
  • Konferens & Möten
  • På gång
  • Boende
    • Boka
    • Kontakt
    • Hitta hit
    • Bokningsregler
  • Omgivningar
    • Göra
    • Äta
  • Lenas blogg

Uncategorized

Bild av Lena och Teddy, tagen av @aspetegsfoto
Jag, Lena och Teddy i vår trädgård, i ett djupt samtal. Bild @aspetegsfoto

Det här inlägget är faktiskt lite läskigt att skriva, av olika anledningar, men jag känner att jag behöver komma ut ur just denna garderob av en anledning. Det känns som om något har tryckt på under en längre tid för att få mig att göra just det, så… here goes…

Ända sedan jag var liten så har jag kunnat känna av energier, se saker som inte finns (enligt andra), jag har hört röster fast ingen annan är närvarande, känt att någon finns i rummet, men ingen annan är där, ibland kan jag se vad någon annan tänker, ja faktiskt, se tankar. Jag har sett ljusfenomen som jag beskriver som änglar, kanske skyddsänglar, jag har sett älvorna dansa och då menar jag inte bara skira dimslöjor i gryningen…

Ja, jag har upplevt många märkliga fenomen. Jag har kramat och talat med träd, utbytt energi med växter och djur, sett väsen i skogen sedan jag var liten, men allt det kan ju bortförklaras med att det är fantasier, att det bara existerar i mitt eget huvud.

En del av det jag upplevt har jag delat med andra, och då menar jag inte att jag har berättat om vad jag själv upplevt utan jag har faktiskt upplevt märkliga, magiska saker tillsammans med andra. Upplevelser som jag kommer att skriva om vid något annat tillfälle, kanske till och med skriva om i en bok så småningom, men mycket av det som jag kallar för min andlighet är rent personliga upplevelser, förnimmelser eller vad man nu väljer att sätta för namn på det.

Ibland så har jag nästan lyckats övertyga mig själv om att allt är fantasier, att jag hittar på… Men så minns jag de saker jag upplevt tillsammans med andra, att jag inte är ensam om de upplevelserna, att fler har sett och delat något speciellt, magiskt och med andra ord, övernaturligt, med mig. Så det har faktiskt hänt, på riktigt. Då har jag istället funderat på vad det hela betyder, varför upplever jag de här sakerna och vad har de för betydelse i mitt liv, i andras liv. Vad ska jag göra med den här förmågan, kunskapen eller gåvan? Vad kan den tillföra? I mitt liv? I andras liv?

Så har mina tankar och funderingar gått i många år. Under en stor del av mitt vuxna liv har jag valt att helt förtränga, stoppa undan den här sidan av mig själv, men den har alltid funnits där, bara legat vilande i mitt undermedvetna. De senaste åren har den pockat på uppmärksamhet, som om den återaktiverats, som om det nu är dags att utforska och väcka upp den har gåvan, kunskapen, förmågan som jag har och som jag faktiskt är helt övertygad om att vi alla har. Vi har bara glömt bort den, stoppat ner den djupt i vårt undermedvetna av en massa olika anledningar.

Speciellt vi kvinnor, vi har våra egna, speciella skäl till att vi inte kan eller vill minnas våra unika gåvor. Men vi har gåvor och mina vill nu bli återuppväckta, återupptäckta och de vill komma till tals, så de har börjat manifestera sig på många olika sätt och de har blivit svårare och svårare att ignorera eller bortse från. Först och främst för mig, men även andra har fått ta del av mina ”nya” förmågor, mina gåvor… och oftast till stor glädje och med nya insikter att integrera i sina liv.

Så varför skulle det här vara läskigt att dela med mig av? De flesta som känner mig vet att jag är lite udda, ser saker. Jag har ju skrivit här tidigare om hur texter bara kommer till mig, flödar genom mig, att jag har tillgång till något som är bortanför mig själv, mitt jag. Kanske det är själen eller något annat. större. Jag har skrivit om att jag tror att vi alla hör ihop, att vi på ett sätt är ”ett och detsamma”, ja, lite flummigt kanske, men hur som helst, så är det så det är för mig.

Men nu senast så manifesterade sig min gåva på ett mer påtagligt vis, för mig. Som om någon eller något ville tala om för mig att nu är det dags att ta det hela på allvar och göra något med det. Inte bara gå runt och tänka, vrida och vända på saker och ting. Du har fått den här förmågan, så gör något med den. Den är inte bara din, den tillhör oss alla, så dela med dig av din förmåga…

Så, för några veckor sedan var jag iväg på ett retreat som ingår i en utbildning jag går. Det här är andra gången jag är iväg på samma retreat så det är inte första gången jag besöker den här platsen. Redan första gången jag var där upplevde jag en del märkliga saker, såg och hörde saker som var nya för mig, men då rörde det sig mest om vad jag själv upplevde i min egen utveckling och saker som rörde de andra som deltog i retreaten.

Jag bad redan vid vår första retreat om lov om att få öppna upp och läsa in vad jag såg i ”mellanrummet” när vi samtalade, jag frågade om de andra deltagarna var trygga med att jag tog in och sedan förmedlade det som skedde i rummet som ligger utanför vad vi vanligtvis tar in…

De sa att det var ok, de tyckte faktiskt att det var både spännande och givande, om än lite läskigt. Det var det även för mig, både läskigt och givande, att få tillåtelse att utforska mina egna förmågor i ett så tryggt sammanhang. Det öppnade upp dörrar inom mig som varit stängda och låsta under en lång tid, i vissa fall under flera liv. Det var både fascinerande men också tröttande att ta in så mycket information på flera olika nivåer av medvetande på samma gång, ungefär som att lära sig att gå igen eller cykla eller simma, allt samtidigt!

Det var ett rum på den här platsen, i det här huset, som jag upplevde som obehagligt, inte läskigt, men obehagligt, det liksom kröp in under skinnet på mig. Jag sov i ett annat rum vid första besöket, men nu, vid mitt andra besök så blev jag, givetvis, tilldelad detta rum. Det är så det fungerar, har jag upptäckt, att om det är något jag känner motstånd inför, då behöver jag tydligen utsättas för just det.

Så jag visste redan innan att nu skulle jag sova i detta rum som jag upplevde obehag inför, och jag skulle dessutom vara helt ensam i hela huset den första natten, de andra deltagarna skulle komma först nästa dag. Nu vill jag bara berätta att detta hus är otroligt vackert, renoverat med omsorg och omtanke i varje detalj. Det är på inget sätt ett läskigt hus, tvärtom, jag skulle absolut kunna tänka mig att bo i detta hus. Det här var något annat, det handlar om en känsla, en energi…

Så på kvällen när jag skulle gå och lägga mig så försökte jag göra allt jag kunde för att skapa en skön stämning i mitt rum. Jag lyssnade på stillsam musik, mediterade, skrev lite med familjen och läste i min bok innan jag släckte för natten.

Hela tiden upplevde jag att jag inte var ensam, men det fanns ingen annan där. När jag släckte ljuset och inte längre lyssnade på min musik så kunde jag plötsligt höra att det var någon i rummet med mig. Det var först som en förtätning i energin, som om hela rummet höll andan, och sedan så kunde jag svagt ana att det var någon som andades, det var någon som satt och andades på den andra sängen i mitt lilla rum.

Jag tände lampan på mitt nattduksbord, det var ingen där, givetvis, det visste jag ju redan innan, men ändå. Jag hade låst ytterdörren, det visste jag men jag gick ändå upp och testade den, låst! Jag visste att ingen annan var där, men jag var ändå inte ensam.

Inne i mitt rum satt en kvinna och grät stilla, jag kunde känna det i hela min kropp och höra det. När jag lyssnade in energin så insåg jag att jag inte behövde vara rädd, det här handlade om hjärtesorg och olycklig kärlek, så det fanns ingen ondska eller något annat skrämmande med i bilden, det kunde jag känna, men om ni någonsin försökt sova med någon som sitter och gråter i samma rum så vet ni att det inte går.

Vad skulle jag göra? Jag försökte ignorera ljuden, låtsas som om allt bara var i mitt huvud. Jag satte på min dator och försökte dränka ljudet av gråten med ett avsnitt av en tv-serie istället men då blev jag bara mer vaken och jag ville faktiskt sova. Jag såg fram emot helgen och ville vara utvilad nästa dag, det låter kanske märkligt att jag var mer bekymrad över min sömn än över det faktum att jag upplevde att jag hade någon som satt och grät i mitt rum, som inte fanns på riktigt, men så var det, jag ville bara få sova. Så jag hittade ett naturprogram med skogsljud, fåglar och älgar, lövprassel och satte det på repeat, stoppade in mina hörlurar och somnade faktiskt till slut.

Nästa dag fick jag veta att då man renoverat detta gamla hus så hade man hittat ett gammalt brev i väggen, ett kärleksbrev och utifrån vad man kunnat läsa så handlade det om obesvarad, sviken kärlek. Det finns mycket mer att berätta om vad som sedan skedde under helgen, om hur vi alla blev påverkade av ”min” gråtande kvinna, men då skulle detta bli en hel bok och inlägget är redan ganska långt och det är inte slut ännu. Det jag vill komma till här är ändå själva slutklämmen på just den här delen av en helg som var full med insikter och fantastiska upplevelser, samt innerligt systerskap. Min egen själsliga utveckling gror i den mylla som kvinnor i cirkel skapar, jag känner att det bor en sådan ursprunglig kraft, potential, i detta sammanhang som jag vill utforska vidare, men nu till min egen historia vad det gäller gråtande kvinnor som inte finns.

Precis som i en riktig spökhistoria så blev jag återigen lämnad ensam ännu en natt i detta hus med denna sorgsna energi. Vi hade under helgen samtalat om hur vi skulle kunna hjälpa vårt ”spöke” att vandra vidare, men ingen av oss visste riktigt hur man gör.

Så hon var kvar och jag visste att vi skulle få ännu en natt tillsammans, själva. Men nu var jag förberedd, jag visste att jag inte var ensam, men att jag kunde stänga ”energin” ute med hjälp av min dator och mina hörlurar. Inte så vidare hjälpsamt, men jag var inte villig att experimentera på egen hand, jag är ingen ”Ghostwhisperer”.

Det stormade rejält den här kvällen, natten, så dörren in till mitt rum ”blåste” på knirrande gångjärn upp, så till slut ställde jag en stol mot den. Den gick inte att stänga helt, men nästan, och jag föll så småningom in i en orolig slummer. Runt omkring mig knakade och gnällde huset högt i stormen som härjade fritt hela natten. Jag vaknade några gånger av att jag såg en skugga röra sig utanför min dörr, men tog för givet att det var träden som svajade i vinden utanför fönstret.

När jag vaknade nästa morgon så var det redan helt ljust ute. Det hade slutat blåsa och allt andades lugn och stilla frid. Så skönt! Jag hade ”överlevt” natten utan några större men. När jag försiktigt ställde undan stolen för att gå på toaletten kunde jag nästan le åt min egen fantasi, givetvis så fanns det inget att oroa sig för. Jag hade oroat mig inför natten helt utan orsak, vi hade alla, hela gruppen, drabbats av någon form av gemensam illusion, villfarelse. Så var det, jag kunde redan se hur det hela sakta drog sig tillbaka i mitt sinne och lagrades någonstans tillsammans med alla de andra gånger jag bara ”hittat på” saker som inte riktigt gick att förklara, en kul historia bara, att berätta med ett snett leende i mungipan…

Medan jag sakta gick genom det stilla, tysta huset mot toaletten så kom jag att tänka på skuggan jag sett under natten, skuggan som träden kastat genom fönstret. Det var bara det att när jag nu tittade ut genom fönstret, så inser jag att det inte finns några träd därute, inga träd så långt ögat kan se! Ett lätt obehag infann sig, mitt lättsinne skingrades och jag anar att det är något annat jag inte riktigt tagit in ännu, något jag inte vill se.

När jag sakta vänder mig om så ser jag att någon legat i sängen i sovrummet alldeles utanför mitt eget. Jag kan tydligt se avtrycket av en kropp i det nu tillskrynklade överkastet. Filten som tidigare låg prydligt hopvikt vid fotändan av sängen ligger nu uppvikt och undanputtad mot väggen och i kudden syns ett tydligt avtryck av ett huvud. Jag känner hur håret reser sig på mina armar och hela min kropp stelnar till i en insikt om att detta inte är möjligt. Det mina ögon ser är omöjligt. Min hjärna registrerar men vägrar ta till sig det jag vet att jag ser. Det svindlar till, tiden står liksom stilla, det är som om jag håller andan.

Det är i denna stund, när jag står och tittar på avtrycket efter en kropp som inte finns, inte existerar i denna dimension, som jag plötsligt inser, att allt jag trodde var sant, inte är hela sanningen. Det är bara en liten, liten del av en sanning, en liten del av allt som finns. Att så fort jag tror att jag förstår, så inser jag att jag inget vet, inte egentligen. Inte på ett mänskligt plan.

Men på ett annat plan, så inser jag att min kunskap är oändlig, vår kunskap är oändlig. Men hur förklarar man det för en vanlig dödlig? Hur förklarar jag det för mig själv. Min egen hjärna kan inte ta in det, bearbeta vad jag ser. Så en del av mig inser att jag kan inte förstå allt, inte ens förklara det, men en annan del av mig fick just något bekräftat, något den alltid vetat, och som det nu börjar bli dags att återta och dela med mig av.

Jag har ingen rationell förklaring på det jag upplevde, en del av mig tror fortfarande inte riktigt på det. Inget hände ju egentligen, det mesta skulle jag lätt kunna bortse ifrån, men avtrycket i sängen, den väldigt tydliga manifestationen, av något som inte finns, men syns ändå, den kan jag inte bortse ifrån.

Något inom mig skiftade i det ögonblicket och något annat i mig steg fram, en del av mig som legat sovande, som väntat in rätt ögonblick för att träda fram. Det är min egen tolkning av det som skedde. Jag behövde bli övertygad om att det finns saker vi inte kan förklara, det betyder inte att de inte finns, inte är sanna. Det betyder inte att vi inte upplever dem eller att de inte har en plats i våra liv. De är en del av våra liv, av våra existenser. De visar oss att det finns mer i denna värld än vad vi kan förstå, men som ändå finns, och som vi delar vår värld med.

Jag tror också att det var för att vi samlades tillsammans, vi i vår grupp, och arbetade så djupt med oss själva, vårt mörker, våra rädslor, våra styrkor och våra energier, som vi gjorde det möjligt för ”vår” gråtande kvinna att bli hörd och upplevd av flera av oss. Vi öppnade upp för djupa, transformerande energier som möjliggjorde för oss att känna på djupet, gå bortom. Vi släppte in frekvenser utanför våra vardagliga frekvenser, vi utökade så att säga bandbredden så att fler kanaler blev åtkomliga. Vi rattade på den universella radion, den som vi alla har tillgänglig, men så få av oss använder, utnyttjar, i vår egen personliga utveckling.

Så, det jag fått med mig från den här upplevelsen är flera insikter, på flera plan och vissa av dem har jag nog ännu inte förstått. Men en insikt är att jag fått en gåva som jag på olika sätt ska dela med mig av. Jag kan känna, se och höra energier på olika nivåer. Jag kan läsa mellanrummet som finns mellan allt, speciellt mellan människor, men också mellan människor och djur och mellan människor och träd, växter.

Att få se med egna ögon att det omöjliga är möjligt gjorde att jag nu kan släppa taget om illusionen av att jag bara hittar på, inbillar mig. Det finns saker som jag inte kan förklara, det innebär inte att jag inte ska göra det jag kan ändå. Bara för att jag inte har alla orden, så innebär inte det att jag kan prata om det jag har ord för. Bara för att jag är rädd för att andra ska tycka att jag är tokig, ska det inte hindra mig från att vara den jag är, med förmågor och allt.

Så, nu har jag kommit ut ur ”hon-som-hör-och-ser-spöken-garderoben”. Hoppas att ni vill hänga här med mig ändå. Jag är ju ganska vanlig trots allt, för vi har alla våra speciella gåvor och just nu så är jag väldigt nyfiken på att få veta vad din unika gåva, förmåga är. Vill du berätta det för mig?

Varma kramar, Lena i Tofvehult

Arkiverad under: Blogg, Uncategorized Taggad som: andlighet, förmågor, gåvor, spöken

I de små cirklar som vi rör oss i, i vardagen, så betyder leendet du bjuder någon på, bara så där, oerhört mycket. Vänligheten du visar någon utan att förvänta dig något tillbaka, gåvan du ger till någon som behöver den, betyder att du är med och skapar tillhörighet, skapar förståelse, du visar på att vi alla hänger ihop, att allt är äkta och sant. Leendet, vänligheten, gåvan, allt bidrar till att skapa en värld utifrån våra medvetna jag, våra bättre jag.  

Det kommer tillfällen när vi samlas tillsammans i högre syften, när vi vandrar i fotstegen av våra förmödrar och när vi klär oss i dräkter vävda av historia. De mötena, de har ett högre syfte. Ett syfte som ligger på en annan nivå, ett djupare plan, där vi väver samman vår historia med den stora universella väven. 

Genom historien så har kvinnor samlats i cirklar med ett syfte att hand i hand, hjärta till hjärta skapa en säker plats för gemenskap och helande. Jag skulle vilja bjuda in dig till att göra en resa tillsammans med mig, en resa in i vår egen kvinnohistoria, in i vår egen privata historia, in till oss själva, in till var och ens egen unika essens och själston. Jag vill bjuda in dig till en cirkel, en kvinnocirkel, vår egen kvinnocirkel.

Min förhoppning är att jag redan till hösten kommer att kunna bjuda in till en cirkel online och inte bara en cirkel utan en community, en gemenskap på nätet. En cirkel som samtidigt är en kurs, en utbildning, en resa… resan inåt.

Om detta väcker en längtan hos dig så håll ögonen öppna. Jag lovar att hålla dig uppdaterad!

En sak till bara, en liten påminnelse, allt handlar inte om de stora tillfällena, de lite speciella tillfällena, glöm inte att samma syfte finns i allt du tar dig för, i varje ord du uttalar, i varje rörelse du gör, varje steg du tar. Det är där som det viktiga arbetet utförs. Varje dag, i varje möte, i varje samtal, var en vän, le, sprid glädje… det är där och då som grunden till allt läggs. Lev i närvaro varje stund av dagen, inte bara vid de speciella tillfällena. 

Med värme, Lena i Tofvehult

Arkiverad under: Blogg, Uncategorized Taggad som: förmödrar, kvinnocirkel, online, syfte, vår historia

Jag började på en ettårig utbildning i höstas, en utbildning som handlar om att skapa ”själfulla” företagare. Kursen heter ”Blissful Business Youniversity” och leds av Kirsi Li Wahlström. Kirsi är en naturbegåvning av stora mått, hon skapar trygghet och förutsättningar för oss alla att gå på djupet och hitta våra egna unika styrkor och röster. Vi jobbar med praktiska övningar som handlar om företagande rent generellt men så jobbar vi också mer intuitivt och gräver efter vårt guld, letar efter vårt folk, söker våre egna unika gåvor. Jag bara älskar det!

Jag njuter verkligen att lära mig nya saker, att utmana mig själv genom att gå utanför det jag redan kan och lära nytt, lära om. Mycket kan jag lära mig själv genom att läsa böcker eller ladda ner kurser online, men det händer verkligen något när man lär tillsammans med andra, i grupp. Gruppens dynamik och energi skapar ett speciellt ”space” för den personliga utvecklingen och när en grupp har samma fokus, längtan, så kan man skapa magi. Vi som valt att gå Kirsis utbildning har en gemensam önskan om att utveckla våra företag på ett mer själfullt sätt, vi vill skapa äkta, autentiska verksamheter där våra egna personligheter får ta plats och synas. Vi vill hitta vårt folk och vi vill tala om för dem vad vi har att erbjuda, vad vi kan göra för att hjälpa dem att i sin tur utvecklas, läka, hitta sin själs röda tråd… eller vad det nu kan vara som det handlar om.

I mitt fall har det handlat väldigt mycket om att våga lita på min inre röst, min själs röst, som talar till mig genom orden. Ibland så flödar de, orden, bara rakt igenom mig ner på papperet och det är först efteråt när jag läser vad jag skrivit som jag inser vad det är jag själv menar, vad jag vill och hur jag vill det… det har varit en spännande process, är en spännande process, och jag är bara i början av något nytt och omvälvande, jag kan känna det i hela kroppen… som om ett helt nytt kapitel i mitt liv är på väg att öppnas upp…

Här är några ord som kom när vi senast samlades, läs dem gärna flera gånger, de innehåller flera lager, nästan som om orden är ett skiffer eller en gåta? Det handlar om vad mitt syfte här på jorden är, vad jag vill vara med och bidra till under det här livet, kanske något jag ägnat mig åt under flera livstider, vad vet jag… men det handlar också om oss alla som valt att vandra här på jorden tillsammans…

” Dagens insikter handlar mycket om att lita på de redskap och budskap jag redan har. Det som på ytan kan kännas aningen yvigt är inte det. Min röda tråd flödar fritt mellan de två skikten där mitt liv försigår…Urmodern och kvinnan går hand i hand genom livets trädgård, plockar och skördar det som ska avnjutas just för dagen eller få ligga till sig och mogna i det svala, mörka skafferiet.

Allt är som det ska, efter vinter följer vår och sedan sommar som fylls med skratt och aktivitet. Allt ryms i en dag, en vår, ett år, ett liv. Gå varsamt fram i skönhetens varande med ett kärleksfullt uttryck på insidan som reflekteras i de steg du tar i detta liv.

Låt det som vill uttryckas genom mig få komma till tals och tillåt det okända bli känt och vant och välkommet. Lita på din egen sanning, lita på min egen sanning, den är frukten av det frö jag själv sådde en gång i tidens begynnelse.

Låt orden flöda över, för de göder även den jord jag ännu ej berett för sådd, även ogräset har ett syfte som ligger bortom det jag nu kan se, men tids nog gror ett träd i den mark jag trott varit ofruktsam. Vi vet inte alltid vad som vill födas fram eller var ett frö vill gro, behöver gro, så låt dina frön spridas med vinden. Var generös, dela med dig av din kunskap, sprid din glädje och sprinkla kärlek över allt du rör vid. ”

Arkiverad under: Blogg, Uncategorized

Tofvehult i snö.
Vårt vackra Tofvehult i vinterskrud.

När lusten och längtan pockar på…

Jag vet inte om jag är ensam om det, men så fort jag känner att något viktigt är på väg att växa fram så får jag någon form av växtkramp. Allt bara stockar sig och istället för att bli aktiv och få saker gjorda så drar allt ihop sig och jag får som förstoppning… huvudet känns som en myrstack av ofärdiga tankar och ideer och alldeles under ytan kan jag ana något som vill komma till uttryck. Men ju mer jag försöker se vad det är desto otydligare och ovilligare att ge sig till känna blir det. Jag känner igen symptomen och vet att enda lösningen är att släppa taget och ge efter, men samtidigt så vill jag ju veta, nu, jag vill se, nu, agera, nu… men det är lönlöst, jag vet…

Det enda som fungerar, för mig i alla fall, är att ta ett steg tillbaka och ha tillit. Tillit till att processen fungerar, att det som vill födas genom mig kommer att göra det när tiden är inne, men samtidigt så kan jag ju inte bara ge upp, vill inte ge upp, utan att göra något för att leda utvecklingen framåt, ge lite hjälp på traven så att säga. Bara lite…

Nu är det ju inte så att jag inte får något gjort, inte alls. Jag har skapat flera olika Event för våra gäster. Event som jag själv skulle vilja gå på. Det handlar om att söka vår inre längtan och kreativitet. Att söka vår själs röda tråd och hitta det som får våra hjärtan att sjunga. Min längtan handlar om att vandra min själs stig, den som jag gett mig själv i uppdrag att vandra, och genom att göra det inspirera andra till att våga och vilja göra detsamma. Min längtan handlar om att hitta mitt eget uttryck, mina ord och mitt språk. Det språk som talar till dem som längtar efter detsamma som jag gör, så att vi kan hitta varandra och ge varandra stöd och sällskap på den ibland ensamma resan som livet ändå är.

Jag kallar de Eventen för ”En helg för själen”.

Första delen handlar om att utforska vår kreativitet genom att skapa moodboards, visionboards eller på engelska, a destiny map or a soul manifest. Vi klipper och klistrar och låter våra hjärtan guida oss på resan framåt, vi litar på vår intuition och gör det lekfullt och lätt.

Nästa steg på resan, om man vill se det så, handlar om att gå lite mer på djupet. Vi samtalar om vår syn på andlighet och intuition, om händelser som ligger lite utanför det vardagliga, vardagsmagi, vi samtalar om intuitionen, vårt sjätte sinne och hur vi kan träna oss på att lyssna mer till den, till vår inre röst, vad nu det är. Det här handlar inte om religion eller hokus pokus, det handlar om oss, vad vi redan kan och har tillgång till, i oss själva.

Nu i dagarna så kom en tredje helg till mig, ett tredje steg, resan till oss själva. Så nu planerar jag just det Eventet, ”En helg för själen- den inre resan”. En helg av fullständig närvaro där vi utforskar vårt inre, mediterar och hummar, uppsöker de kraftplatser som finns här i Tofvehult och ser hur vi reagerar när vi står inför Naturens krafter och Magi. Vem är jag i min absoluta kontakt med Universums Mysterier? Vad vill komma till uttryck genom mig? Tillsammans så vågar vi gå lite djupare, vi andas tillsammans i det rum av närvaro vi tillsammans skapat…

Sedan tidigare så har jag presenterat en helg för skrivande, flödesskrivning, kreativt skrivande… även detta är en del i att utforska själens röst. Jag befinner mig alltid närmast ”slöjan”, den tunna skiljevägg som finns mellan oss och allt det andra som finns här,när jag låter orden flöda fritt från en källa djupt inom mig, utan att jag styr eller redigerar de ord som flyter fram. Det finns ett medvetande som använder min penna för att göra sin röst hörd… om det är min själs röst eller något annat spelar egentligen ingen roll. Det som betyder något för mig är att jag känner mig så levande, så ihopkopplad med alltet , när flödet infinner sig.

Dessa helger känns så viktiga för mig. De är som fröer jag vill så så att något större kan få chansen att gro, både hos mig själv, men samtidigt hos andra som bär på samma längtan som jag bär på. Jag tror att om vi tillsammans sår massor av dessa frön så kan vi bidra till en förändring, vi kan föda fram början på en väg tillbaka till något som gått förlorat. Jag tror att vi tappat en del av oss själva i den tid av ständig stress och hets som fyller våra liv och medvetanden. Jag tror att vårt behov av samvaro och samskapande, av långsamhetens röst och naturens närvaro, saknas oss. Jag tror att speciellt vi kvinnor saknar oss, att vi saknas oss…

Det finns så mycket mer jag vill berätta, så många saker jag skulle vilja dela med mig av, men samtidigt så vet jag att så här i början är allt så skört, det känns som om jag säger för mycket så kommer mina ännu ofödda ideer att skingras i solsken likt de dansande älvor som upplöses i morgonens första strålar…

Så detta får räcka, för nu, men det kommer mer, det vet jag redan nu, bara inte riktigt vad, eller när…

Den som väntar på något gott, eller hur man nu säger… kramkram från mig <3

Arkiverad under: Blogg, Uncategorized Taggad som: inspiration, kurser, längtan, retreater, själens röst

-”Det bor en längtan i mitt inre, en längtan efter sagorna och mystiken. En längtan efter småfolket, gråfolket, de gröna jättarna och älvorna.

Dimmornas tid och drakarnas, örternas och djurens magi, en längtan efter närvaro, en sprakande brasa och en vaggande famn.

Samtal vid lägerelden, kitteln som svävar i öppna elden, trasmattor vävda av sagor, pinnstolar gjorda av förtrollade träd, bonader som berättar historier om en sedan länge svunnen tid och doften av hembakt bröd.

Sagor som berättas i skymningen medan skuggorna kryper närmre in mot mitten av rummet, långa skuggor som kryper utmed väggarna och gömmer sig under stolar och bord, hungriga och törstande…

En längtan efter en tid som flytt men ännu inte kommit, om samtal som sker i det tysta, om längtan som hörs i tysta rum, om ömmande hjärtan som slår i ett värkande bröst där vanmakten bor. I en tid av talande träd, viskande regndroppar, en tid av känslor som förtrollar, där löven viskar och katten sjunger. En tid av tomtar och troll, älvor och gråalver, förtrollade fiskar och skimrande trollsländor.

Där bergen mumlar en urminnes ramsa om allt som är, där blommorna dansar till fåglarnas sång och mössen kokar te på daggdroppar.

Jag föddes i gryningen den tolfte dagen, då solen just steg upp över berget och färgade vattnet i sjön rosa, den tid då älvorna dansar som vackrast och näktergalen drillar som djärvast. Den tolfte dagen i sagornas tid…”

En av mina bokhögar på vänt att bli lästa.

Texten ovan kom till mig under en meditation som jag gjorde för en utbildning jag går just nu, en utbildning för själfulla företagare- Blissful Business Youniversity. Nu när lugnet lagt sig i Tofvehult så hinner jag ägna mig åt annat än det jag normalt gör under större delen av året.

Det är en av anledningarna till att jag tycker så mycket om att jobba som jag gör, att jag får följa årets olika faser genom det sätt jag jobbar på. På våren när ljuset och värmen kommer tillbaka efter vintern, vilan och mörkret,så öppnar vi upp våra stugor, städar, fixar och målar, ställer iordning inför säsongen, både inne och ute. Lusten och livsenergin återvänder och jag känner hur jag blir mer utåtriktad, energisk och handlingskraftig. Under sommaren jobbar jag långa dagar utan att det känns jobbigt, dröjer mig kvar utomhus och njuter av de ljusa kvällarna, när hösten kommer närmre så blir jag mer huslig, skördar och plockar, syltar och saftar, lägger in och fryser in, bonar om oss inför nästa skifte, det vi står inför nu…

Mörkret och vintern, en tid på året jag tycker mycket om, som jag längtar efter när livet snurrar för fort ibland, är min tid för reflektion och eftertanke. Min tid att läsa och skriva, spela spel och ta långpromenader, min tid för att laga långsam mat, låta det ta tid, njuta av processen och sedan sitta länge vid middagsbordet med tända ljus och samtala länge, länge…

I år så ser jag fram emot att få plugga, skriva, läsa, måla, ja måla… har köpt vattenfärger, kritor och penslar och jag vill låta det kreativa i mig få komma till uttryck för att se vad som vill kika fram, om något…

Önskar er alla en underbar senhöst, njut av mörkret och av de tända ljusen, läs en god bok, drick te i mängder och se alla bra filmer som bara väntar på att bli sedda, kram.

Arkiverad under: Blogg, Uncategorized

Welcome to WordPress. This is your first post. Edit or delete it, then start writing!

Arkiverad under: Uncategorized

Footer

Välkommen till Tofvehult!
Boende & Konferens

Instagram: @lenaitofvehult
Facebook: facebook.com/Tofvehult

Kontaktuppgifter:
Tovehult 3
593 74 Gunnebo, Sweden
www.tofvehult.se

E-post: info@tofvehult.se

Telefon: Lena +46 (0)70 29 263 51

  • Boka
  • Boende
  • Konferens & Möten
  • På gång

·