Det här inlägget är faktiskt lite läskigt att skriva, av olika anledningar, men jag känner att jag behöver komma ut ur just denna garderob av en anledning. Det känns som om något har tryckt på under en längre tid för att få mig att göra just det, så… here goes…
Ända sedan jag var liten så har jag kunnat känna av energier, se saker som inte finns (enligt andra), jag har hört röster fast ingen annan är närvarande, känt att någon finns i rummet, men ingen annan är där, ibland kan jag se vad någon annan tänker, ja faktiskt, se tankar. Jag har sett ljusfenomen som jag beskriver som änglar, kanske skyddsänglar, jag har sett älvorna dansa och då menar jag inte bara skira dimslöjor i gryningen…
Ja, jag har upplevt många märkliga fenomen. Jag har kramat och talat med träd, utbytt energi med växter och djur, sett väsen i skogen sedan jag var liten, men allt det kan ju bortförklaras med att det är fantasier, att det bara existerar i mitt eget huvud.
En del av det jag upplevt har jag delat med andra, och då menar jag inte att jag har berättat om vad jag själv upplevt utan jag har faktiskt upplevt märkliga, magiska saker tillsammans med andra. Upplevelser som jag kommer att skriva om vid något annat tillfälle, kanske till och med skriva om i en bok så småningom, men mycket av det som jag kallar för min andlighet är rent personliga upplevelser, förnimmelser eller vad man nu väljer att sätta för namn på det.
Ibland så har jag nästan lyckats övertyga mig själv om att allt är fantasier, att jag hittar på… Men så minns jag de saker jag upplevt tillsammans med andra, att jag inte är ensam om de upplevelserna, att fler har sett och delat något speciellt, magiskt och med andra ord, övernaturligt, med mig. Så det har faktiskt hänt, på riktigt. Då har jag istället funderat på vad det hela betyder, varför upplever jag de här sakerna och vad har de för betydelse i mitt liv, i andras liv. Vad ska jag göra med den här förmågan, kunskapen eller gåvan? Vad kan den tillföra? I mitt liv? I andras liv?
Så har mina tankar och funderingar gått i många år. Under en stor del av mitt vuxna liv har jag valt att helt förtränga, stoppa undan den här sidan av mig själv, men den har alltid funnits där, bara legat vilande i mitt undermedvetna. De senaste åren har den pockat på uppmärksamhet, som om den återaktiverats, som om det nu är dags att utforska och väcka upp den har gåvan, kunskapen, förmågan som jag har och som jag faktiskt är helt övertygad om att vi alla har. Vi har bara glömt bort den, stoppat ner den djupt i vårt undermedvetna av en massa olika anledningar.
Speciellt vi kvinnor, vi har våra egna, speciella skäl till att vi inte kan eller vill minnas våra unika gåvor. Men vi har gåvor och mina vill nu bli återuppväckta, återupptäckta och de vill komma till tals, så de har börjat manifestera sig på många olika sätt och de har blivit svårare och svårare att ignorera eller bortse från. Först och främst för mig, men även andra har fått ta del av mina ”nya” förmågor, mina gåvor… och oftast till stor glädje och med nya insikter att integrera i sina liv.
Så varför skulle det här vara läskigt att dela med mig av? De flesta som känner mig vet att jag är lite udda, ser saker. Jag har ju skrivit här tidigare om hur texter bara kommer till mig, flödar genom mig, att jag har tillgång till något som är bortanför mig själv, mitt jag. Kanske det är själen eller något annat. större. Jag har skrivit om att jag tror att vi alla hör ihop, att vi på ett sätt är ”ett och detsamma”, ja, lite flummigt kanske, men hur som helst, så är det så det är för mig.
Men nu senast så manifesterade sig min gåva på ett mer påtagligt vis, för mig. Som om någon eller något ville tala om för mig att nu är det dags att ta det hela på allvar och göra något med det. Inte bara gå runt och tänka, vrida och vända på saker och ting. Du har fått den här förmågan, så gör något med den. Den är inte bara din, den tillhör oss alla, så dela med dig av din förmåga…
Så, för några veckor sedan var jag iväg på ett retreat som ingår i en utbildning jag går. Det här är andra gången jag är iväg på samma retreat så det är inte första gången jag besöker den här platsen. Redan första gången jag var där upplevde jag en del märkliga saker, såg och hörde saker som var nya för mig, men då rörde det sig mest om vad jag själv upplevde i min egen utveckling och saker som rörde de andra som deltog i retreaten.
Jag bad redan vid vår första retreat om lov om att få öppna upp och läsa in vad jag såg i ”mellanrummet” när vi samtalade, jag frågade om de andra deltagarna var trygga med att jag tog in och sedan förmedlade det som skedde i rummet som ligger utanför vad vi vanligtvis tar in…
De sa att det var ok, de tyckte faktiskt att det var både spännande och givande, om än lite läskigt. Det var det även för mig, både läskigt och givande, att få tillåtelse att utforska mina egna förmågor i ett så tryggt sammanhang. Det öppnade upp dörrar inom mig som varit stängda och låsta under en lång tid, i vissa fall under flera liv. Det var både fascinerande men också tröttande att ta in så mycket information på flera olika nivåer av medvetande på samma gång, ungefär som att lära sig att gå igen eller cykla eller simma, allt samtidigt!
Det var ett rum på den här platsen, i det här huset, som jag upplevde som obehagligt, inte läskigt, men obehagligt, det liksom kröp in under skinnet på mig. Jag sov i ett annat rum vid första besöket, men nu, vid mitt andra besök så blev jag, givetvis, tilldelad detta rum. Det är så det fungerar, har jag upptäckt, att om det är något jag känner motstånd inför, då behöver jag tydligen utsättas för just det.
Så jag visste redan innan att nu skulle jag sova i detta rum som jag upplevde obehag inför, och jag skulle dessutom vara helt ensam i hela huset den första natten, de andra deltagarna skulle komma först nästa dag. Nu vill jag bara berätta att detta hus är otroligt vackert, renoverat med omsorg och omtanke i varje detalj. Det är på inget sätt ett läskigt hus, tvärtom, jag skulle absolut kunna tänka mig att bo i detta hus. Det här var något annat, det handlar om en känsla, en energi…
Så på kvällen när jag skulle gå och lägga mig så försökte jag göra allt jag kunde för att skapa en skön stämning i mitt rum. Jag lyssnade på stillsam musik, mediterade, skrev lite med familjen och läste i min bok innan jag släckte för natten.
Hela tiden upplevde jag att jag inte var ensam, men det fanns ingen annan där. När jag släckte ljuset och inte längre lyssnade på min musik så kunde jag plötsligt höra att det var någon i rummet med mig. Det var först som en förtätning i energin, som om hela rummet höll andan, och sedan så kunde jag svagt ana att det var någon som andades, det var någon som satt och andades på den andra sängen i mitt lilla rum.
Jag tände lampan på mitt nattduksbord, det var ingen där, givetvis, det visste jag ju redan innan, men ändå. Jag hade låst ytterdörren, det visste jag men jag gick ändå upp och testade den, låst! Jag visste att ingen annan var där, men jag var ändå inte ensam.
Inne i mitt rum satt en kvinna och grät stilla, jag kunde känna det i hela min kropp och höra det. När jag lyssnade in energin så insåg jag att jag inte behövde vara rädd, det här handlade om hjärtesorg och olycklig kärlek, så det fanns ingen ondska eller något annat skrämmande med i bilden, det kunde jag känna, men om ni någonsin försökt sova med någon som sitter och gråter i samma rum så vet ni att det inte går.
Vad skulle jag göra? Jag försökte ignorera ljuden, låtsas som om allt bara var i mitt huvud. Jag satte på min dator och försökte dränka ljudet av gråten med ett avsnitt av en tv-serie istället men då blev jag bara mer vaken och jag ville faktiskt sova. Jag såg fram emot helgen och ville vara utvilad nästa dag, det låter kanske märkligt att jag var mer bekymrad över min sömn än över det faktum att jag upplevde att jag hade någon som satt och grät i mitt rum, som inte fanns på riktigt, men så var det, jag ville bara få sova. Så jag hittade ett naturprogram med skogsljud, fåglar och älgar, lövprassel och satte det på repeat, stoppade in mina hörlurar och somnade faktiskt till slut.
Nästa dag fick jag veta att då man renoverat detta gamla hus så hade man hittat ett gammalt brev i väggen, ett kärleksbrev och utifrån vad man kunnat läsa så handlade det om obesvarad, sviken kärlek. Det finns mycket mer att berätta om vad som sedan skedde under helgen, om hur vi alla blev påverkade av ”min” gråtande kvinna, men då skulle detta bli en hel bok och inlägget är redan ganska långt och det är inte slut ännu. Det jag vill komma till här är ändå själva slutklämmen på just den här delen av en helg som var full med insikter och fantastiska upplevelser, samt innerligt systerskap. Min egen själsliga utveckling gror i den mylla som kvinnor i cirkel skapar, jag känner att det bor en sådan ursprunglig kraft, potential, i detta sammanhang som jag vill utforska vidare, men nu till min egen historia vad det gäller gråtande kvinnor som inte finns.
Precis som i en riktig spökhistoria så blev jag återigen lämnad ensam ännu en natt i detta hus med denna sorgsna energi. Vi hade under helgen samtalat om hur vi skulle kunna hjälpa vårt ”spöke” att vandra vidare, men ingen av oss visste riktigt hur man gör.
Så hon var kvar och jag visste att vi skulle få ännu en natt tillsammans, själva. Men nu var jag förberedd, jag visste att jag inte var ensam, men att jag kunde stänga ”energin” ute med hjälp av min dator och mina hörlurar. Inte så vidare hjälpsamt, men jag var inte villig att experimentera på egen hand, jag är ingen ”Ghostwhisperer”.
Det stormade rejält den här kvällen, natten, så dörren in till mitt rum ”blåste” på knirrande gångjärn upp, så till slut ställde jag en stol mot den. Den gick inte att stänga helt, men nästan, och jag föll så småningom in i en orolig slummer. Runt omkring mig knakade och gnällde huset högt i stormen som härjade fritt hela natten. Jag vaknade några gånger av att jag såg en skugga röra sig utanför min dörr, men tog för givet att det var träden som svajade i vinden utanför fönstret.
När jag vaknade nästa morgon så var det redan helt ljust ute. Det hade slutat blåsa och allt andades lugn och stilla frid. Så skönt! Jag hade ”överlevt” natten utan några större men. När jag försiktigt ställde undan stolen för att gå på toaletten kunde jag nästan le åt min egen fantasi, givetvis så fanns det inget att oroa sig för. Jag hade oroat mig inför natten helt utan orsak, vi hade alla, hela gruppen, drabbats av någon form av gemensam illusion, villfarelse. Så var det, jag kunde redan se hur det hela sakta drog sig tillbaka i mitt sinne och lagrades någonstans tillsammans med alla de andra gånger jag bara ”hittat på” saker som inte riktigt gick att förklara, en kul historia bara, att berätta med ett snett leende i mungipan…
Medan jag sakta gick genom det stilla, tysta huset mot toaletten så kom jag att tänka på skuggan jag sett under natten, skuggan som träden kastat genom fönstret. Det var bara det att när jag nu tittade ut genom fönstret, så inser jag att det inte finns några träd därute, inga träd så långt ögat kan se! Ett lätt obehag infann sig, mitt lättsinne skingrades och jag anar att det är något annat jag inte riktigt tagit in ännu, något jag inte vill se.
När jag sakta vänder mig om så ser jag att någon legat i sängen i sovrummet alldeles utanför mitt eget. Jag kan tydligt se avtrycket av en kropp i det nu tillskrynklade överkastet. Filten som tidigare låg prydligt hopvikt vid fotändan av sängen ligger nu uppvikt och undanputtad mot väggen och i kudden syns ett tydligt avtryck av ett huvud. Jag känner hur håret reser sig på mina armar och hela min kropp stelnar till i en insikt om att detta inte är möjligt. Det mina ögon ser är omöjligt. Min hjärna registrerar men vägrar ta till sig det jag vet att jag ser. Det svindlar till, tiden står liksom stilla, det är som om jag håller andan.
Det är i denna stund, när jag står och tittar på avtrycket efter en kropp som inte finns, inte existerar i denna dimension, som jag plötsligt inser, att allt jag trodde var sant, inte är hela sanningen. Det är bara en liten, liten del av en sanning, en liten del av allt som finns. Att så fort jag tror att jag förstår, så inser jag att jag inget vet, inte egentligen. Inte på ett mänskligt plan.
Men på ett annat plan, så inser jag att min kunskap är oändlig, vår kunskap är oändlig. Men hur förklarar man det för en vanlig dödlig? Hur förklarar jag det för mig själv. Min egen hjärna kan inte ta in det, bearbeta vad jag ser. Så en del av mig inser att jag kan inte förstå allt, inte ens förklara det, men en annan del av mig fick just något bekräftat, något den alltid vetat, och som det nu börjar bli dags att återta och dela med mig av.
Jag har ingen rationell förklaring på det jag upplevde, en del av mig tror fortfarande inte riktigt på det. Inget hände ju egentligen, det mesta skulle jag lätt kunna bortse ifrån, men avtrycket i sängen, den väldigt tydliga manifestationen, av något som inte finns, men syns ändå, den kan jag inte bortse ifrån.
Något inom mig skiftade i det ögonblicket och något annat i mig steg fram, en del av mig som legat sovande, som väntat in rätt ögonblick för att träda fram. Det är min egen tolkning av det som skedde. Jag behövde bli övertygad om att det finns saker vi inte kan förklara, det betyder inte att de inte finns, inte är sanna. Det betyder inte att vi inte upplever dem eller att de inte har en plats i våra liv. De är en del av våra liv, av våra existenser. De visar oss att det finns mer i denna värld än vad vi kan förstå, men som ändå finns, och som vi delar vår värld med.
Jag tror också att det var för att vi samlades tillsammans, vi i vår grupp, och arbetade så djupt med oss själva, vårt mörker, våra rädslor, våra styrkor och våra energier, som vi gjorde det möjligt för ”vår” gråtande kvinna att bli hörd och upplevd av flera av oss. Vi öppnade upp för djupa, transformerande energier som möjliggjorde för oss att känna på djupet, gå bortom. Vi släppte in frekvenser utanför våra vardagliga frekvenser, vi utökade så att säga bandbredden så att fler kanaler blev åtkomliga. Vi rattade på den universella radion, den som vi alla har tillgänglig, men så få av oss använder, utnyttjar, i vår egen personliga utveckling.
Så, det jag fått med mig från den här upplevelsen är flera insikter, på flera plan och vissa av dem har jag nog ännu inte förstått. Men en insikt är att jag fått en gåva som jag på olika sätt ska dela med mig av. Jag kan känna, se och höra energier på olika nivåer. Jag kan läsa mellanrummet som finns mellan allt, speciellt mellan människor, men också mellan människor och djur och mellan människor och träd, växter.
Att få se med egna ögon att det omöjliga är möjligt gjorde att jag nu kan släppa taget om illusionen av att jag bara hittar på, inbillar mig. Det finns saker som jag inte kan förklara, det innebär inte att jag inte ska göra det jag kan ändå. Bara för att jag inte har alla orden, så innebär inte det att jag kan prata om det jag har ord för. Bara för att jag är rädd för att andra ska tycka att jag är tokig, ska det inte hindra mig från att vara den jag är, med förmågor och allt.
Så, nu har jag kommit ut ur ”hon-som-hör-och-ser-spöken-garderoben”. Hoppas att ni vill hänga här med mig ändå. Jag är ju ganska vanlig trots allt, för vi har alla våra speciella gåvor och just nu så är jag väldigt nyfiken på att få veta vad din unika gåva, förmåga är. Vill du berätta det för mig?
Varma kramar, Lena i Tofvehult
