När lusten och längtan pockar på…

Jag vet inte om jag är ensam om det, men så fort jag känner att något viktigt är på väg att växa fram så får jag någon form av växtkramp. Allt bara stockar sig och istället för att bli aktiv och få saker gjorda så drar allt ihop sig och jag får som förstoppning… huvudet känns som en myrstack av ofärdiga tankar och ideer och alldeles under ytan kan jag ana något som vill komma till uttryck. Men ju mer jag försöker se vad det är desto otydligare och ovilligare att ge sig till känna blir det. Jag känner igen symptomen och vet att enda lösningen är att släppa taget och ge efter, men samtidigt så vill jag ju veta, nu, jag vill se, nu, agera, nu… men det är lönlöst, jag vet…

Det enda som fungerar, för mig i alla fall, är att ta ett steg tillbaka och ha tillit. Tillit till att processen fungerar, att det som vill födas genom mig kommer att göra det när tiden är inne, men samtidigt så kan jag ju inte bara ge upp, vill inte ge upp, utan att göra något för att leda utvecklingen framåt, ge lite hjälp på traven så att säga. Bara lite…

Nu är det ju inte så att jag inte får något gjort, inte alls. Jag har skapat flera olika Event för våra gäster. Event som jag själv skulle vilja gå på. Det handlar om att söka vår inre längtan och kreativitet. Att söka vår själs röda tråd och hitta det som får våra hjärtan att sjunga. Min längtan handlar om att vandra min själs stig, den som jag gett mig själv i uppdrag att vandra, och genom att göra det inspirera andra till att våga och vilja göra detsamma. Min längtan handlar om att hitta mitt eget uttryck, mina ord och mitt språk. Det språk som talar till dem som längtar efter detsamma som jag gör, så att vi kan hitta varandra och ge varandra stöd och sällskap på den ibland ensamma resan som livet ändå är.

Jag kallar de Eventen för ”En helg för själen”.

Första delen handlar om att utforska vår kreativitet genom att skapa moodboards, visionboards eller på engelska, a destiny map or a soul manifest. Vi klipper och klistrar och låter våra hjärtan guida oss på resan framåt, vi litar på vår intuition och gör det lekfullt och lätt.

Nästa steg på resan, om man vill se det så, handlar om att gå lite mer på djupet. Vi samtalar om vår syn på andlighet och intuition, om händelser som ligger lite utanför det vardagliga, vardagsmagi, vi samtalar om intuitionen, vårt sjätte sinne och hur vi kan träna oss på att lyssna mer till den, till vår inre röst, vad nu det är. Det här handlar inte om religion eller hokus pokus, det handlar om oss, vad vi redan kan och har tillgång till, i oss själva.

Nu i dagarna så kom en tredje helg till mig, ett tredje steg, resan till oss själva. Så nu planerar jag just det Eventet, ”En helg för själen- den inre resan”. En helg av fullständig närvaro där vi utforskar vårt inre, mediterar och hummar, uppsöker de kraftplatser som finns här i Tofvehult och ser hur vi reagerar när vi står inför Naturens krafter och Magi. Vem är jag i min absoluta kontakt med Universums Mysterier? Vad vill komma till uttryck genom mig? Tillsammans så vågar vi gå lite djupare, vi andas tillsammans i det rum av närvaro vi tillsammans skapat…

Sedan tidigare så har jag presenterat en helg för skrivande, flödesskrivning, kreativt skrivande… även detta är en del i att utforska själens röst. Jag befinner mig alltid närmast ”slöjan”, den tunna skiljevägg som finns mellan oss och allt det andra som finns här,när jag låter orden flöda fritt från en källa djupt inom mig, utan att jag styr eller redigerar de ord som flyter fram. Det finns ett medvetande som använder min penna för att göra sin röst hörd… om det är min själs röst eller något annat spelar egentligen ingen roll. Det som betyder något för mig är att jag känner mig så levande, så ihopkopplad med alltet , när flödet infinner sig.

Dessa helger känns så viktiga för mig. De är som fröer jag vill så så att något större kan få chansen att gro, både hos mig själv, men samtidigt hos andra som bär på samma längtan som jag bär på. Jag tror att om vi tillsammans sår massor av dessa frön så kan vi bidra till en förändring, vi kan föda fram början på en väg tillbaka till något som gått förlorat. Jag tror att vi tappat en del av oss själva i den tid av ständig stress och hets som fyller våra liv och medvetanden. Jag tror att vårt behov av samvaro och samskapande, av långsamhetens röst och naturens närvaro, saknas oss. Jag tror att speciellt vi kvinnor saknar oss, att vi saknas oss…

Det finns så mycket mer jag vill berätta, så många saker jag skulle vilja dela med mig av, men samtidigt så vet jag att så här i början är allt så skört, det känns som om jag säger för mycket så kommer mina ännu ofödda ideer att skingras i solsken likt de dansande älvor som upplöses i morgonens första strålar…

Så detta får räcka, för nu, men det kommer mer, det vet jag redan nu, bara inte riktigt vad, eller när…

Den som väntar på något gott, eller hur man nu säger… kramkram från mig <3