Om mig.

Så lätt det är att ta saker för givna, att tro att andra vet mer om oss än vad de faktiskt gör. Jag fick en bra påminnelse om detta igår när jag läste ett fint inlägg från en vän där hon lite kort presenterade sig och det hon jobbar med. Så fint hon skriver, tänkte jag, och så mycket hon gör som jag inte visste om och så beskrev hon sitt varför. Varför hon gör det hon gör…

Det fick mig att reflektera över vad andra vet om mig. Om de vet något, vad är det då de vet? Vad har jag berättat? Har jag berättat? Om mig? Om vad jag gör? Om varför jag gör det jag gör?

Sedan så kom de där andra tankarna, de som jag helst inte vill kännas vid, helst inte vill erkänna att jag har, men visst dyker de tankarna upp även hos mig, som små inande, irriterande mygg…

Varför skulle någon vilja veta mer om dig? Tror du att de bryr sig? Vad har du att komma med? Och så vidare…

Men de tankarna, de får sätta sig i baksätet en liten stund. För nu tänkte jag faktiskt ta och försöka berätta lite om mig själv, berätta om vad det är jag gör och så lite om mitt varför, varför jag gör det jag gör. Och om du är nyfiken så får du gärna läsa och kanske, om det jag berättar för dig, väcker något i dig, så får du gärna lämna en liten kommentar, vad som helst, så jag vet att du läst och att kanske, bara kanske, att mitt varför får dig att fundera på ditt varför. Så att du kan berätta för oss andra om just ditt varför och så får vi alla en chans att lära känna varandra lite mer, kanske att vi då får en lite bättre förståelse för varandra och det vi gör och det vore väl inte så dåligt, eller hur?

Kanske att det rentav vore ganska härligt! Eller vad tror du?

Jag heter Lena Marie Lindberg Göransson och är 55 år. Född i Degerfors i Värmland, uppvuxen i Stenungsund på västkusten och nu bor jag sedan 1997 i ett gammalt före detta garveri, ett stort stenhus, två mil söder om Västervik på ostkusten. 

Hit till Tofvehult flyttade jag tillsammans med min man Peter, som jag träffade på gymnasiet i Stenungsund, och våra två äldsta barn, Evelina och William,som båda är födda på västkusten, för att förverkliga en dröm som jag bar på. En dröm som handlade om att få leva på landet, låta barnen växa upp med naturen nära inpå och med djur i vår närhet. En dröm som representerade en djupt förankrad längtan inom mig…

Men det var bara en del av sanningen. Samtidigt så flyttade vi hit för att komma ifrån något. Inte så att vi flydde, men nästan…

Peter och jag träffades på gymnasiet, jag var 17 år och Peter var 18. Första gången jag såg honom så var det något inom mig som sa, “det är han som ska bli far till mina barn”. Bara så där, rakt på och jag kunde inte värja mig. I den stunden så visste jag, på riktigt visste jag, att det var honom jag ville leva med, skulle leva med, vi var menade för varandra. Jag kunde sluta leta, även om jag knappt hunnit börja, leta, menar jag.

Vi blev något av det där perfekta paret i andras ögon. Lite som de där paren i alla amerikanska High School filmer. Han den snygga, trevliga killen som alla ville vara vän med och hon den tysta, plugghästen, som var otroligt vacker utan att veta om det. När jag sedan blev upptäckt som fotomodell och började resa över hela världen och levde ett till synes väldigt glamoröst liv och Peter började jobba på en prestigefylld reklambyrå i Göteborg, ja, då blev bilden i stort sett perfekt.  

Jag har alltid burit med mig känslan av att allt i livet handlar om de val vi gör och att vi alltid har ett val. I mitt fall så är jag väldigt medveten om detta och jag börjar varje morgon med att i tacksamhet välja mitt liv på nytt. Varje morgon så väljer jag mig själv, mitt liv och hur jag vill leva mitt liv. I närvaro väljer jag mitt liv. 

Så med det i åtanke, att vi själva väljer, så valde vi att flytta från Stenungsund och vårt vackra liv där. Ett liv som innehöll ett ljuvligt hus, en före detta lanthandel med ett vackert magasin, i en liten pittoresk by med gamla hus och vackra trädgårdar, betande hästar och kor, precis utanför dörren. Vi hade bra jobb båda två, vi hade en liten flicka och en pojke, två hundar och två katter och en Volvo 245. Det var raksträcka hela vägen till pensionen, allt var på plats innan vi fyllt 30.  

Vi valde att flytta för att när jag vaknade på morgonen, i det livet, så hade jag börjat känna att glädjen saknades. Det var för mycket som gnisslade i vår vardag. Inte mellan oss, mer runt omkring oss. Andra saker, personer, relationer, skavde. Vi hade hamnat i en situation som påverkade allt vi gjorde och hur vi än sökte en lösning på den situationen så fann vi ingen.

Då dök Tofvehult upp som en lösning. Varför fortsätta med att vakna utan glädje i ett på ytan sett perfekt liv, när allt det vackra inte längre skänkte den glädje som det borde? Vem bestämmer att bara för att det ser ut att vara bra, så ska man vara nöjd? Varför ge upp glädjen bara för att ramen, inramningen ser snygg ut? Får man längta efter mer när man egentligen har allt man behöver? Får man sträva efter att följa själens längtan? Den där inre kompassen som petar på en när man börjar bli för bekväm, som säger att du har mer att söka, uppfylla, ett syfte… får man följa den längtan?

Jag vet att min längtan ser annorlunda ut än vad Peters längtan gör, men även han visste att vi behövde förändra något i det liv vi levde annars så hade vi gått sönder. Allt utanför oss påverkade oss så starkt att vi hade slutat skratta, andras förväntningar på vad vi borde göra, borde vara, höll på att kväva de vi var och för oss var att flytta, fly, just då enda sättet att rädda oss och de vi ville vara.

Så vem är då jag? Jo, jag är någon som tror på att vi själva skapar de liv vi vill leva. Jag tror på tankens kraft och vårt eget ansvar. Jag vet också att det är lättare sagt än gjort, men jag vet också att det är görligt. Jag har gjort just det så många gånger nu att jag vet att det är sant. Jag har själv drömt liv i mina drömmar så att de nu är det liv jag lever och jag drömmer hela tiden nya drömmar för att fortsätta leva ett liv jag längtar till. Jag vill fortsätta att längta efter det jag drömmer så att mitt liv är i ständig rörelse, i flow, för det är där, i den rörelsen som jag är som mest levande och i kontakt med livets essens, kärna, ursprung.

Detta är den jag är, det är också mitt varför och mitt sanna syfte. Jag lever mitt syfte och min sanning. Mitt varför är att jag vill visa att det är görligt, det är görligt att leva sitt syfte och sin dröm. Vi är alla kapabla att söka och leva, drömma och uppfylla vår egen längtans dröm, vi är alla svaret på vårt eget varför…

Så hur gör jag då detta? Hur lever jag liv i mina drömmar och hur delar jag med mig av att det är görligt till andra?

Några av de sätt jag bland annat gör det på är genom att bjuda in andra till mitt/ vårt liv. Ett liv som samtidigt som det har varit vår vardag och vårt liv också varit vårt företag, mitt livsstilsföretag, med allt vad det innebär och inneburit, med man och tre barn då vår dotter Simone kom till oss då vi flyttat hit, (inte med storken som det kanske låter som, utan på vanligt vis, att jag blev gravid) så hon är en riktig infödd smålänning i en familj av västkustbor.

Ett av de sätten var då genom att jag skapade ett kafé på landet med hembakt utifrån de recept min farmor skrivit ner i sina receptböcker, de böcker jag ärvde då hon dog. Farmor som var min trygghet när jag växte upp, som alltid representerat den jordnära, den kloka och den sagoberättande visa. Farmor som är född i ett av rummen här i Tofvehult och vars ande vilar i allt runt omkring mig. Själva kaféet är nu stängt, men sommartid kan du fortfarande komma och njuta en enkel fika i skuggan av något av alla de träd som besjälar vår yvigt, vilda trädgård. Ett annat av de sätten är genom de receptböcker jag själv skrivit, där jag delat med mig av både kakrecept och livsstilsrecept. 

Ännu ett annat sätt kan vara genom att du kan komma hit och bo i någon av de stugor vi hyr ut, som jag medvetet inrett och besjälat med de intentioner jag velat förmedla. Det kan också vara genom att delta i någon av de kurser jag har skapat, där vi samtalar om just själens längtan och där jag delar med mig om hur jag lever efter mina egna tankar och drömmar.

Det kan också vara genom de ord jag delar med mig av i mina texter, här i bloggen, eller på Instagram eller Facebook eller i någon av de böcker som ligger och pockar på i mitt huvud, i mina drömmar, i min själ och som bor i min längtan om framtiden. Den framtid jag just nu håller på att drömma till  liv, genom att jag besjälar min vardag, mitt liv och lever som om drömmen redan är sann, att min framtid är mitt nu, att mitt liv som jag drömmer om redan finns, att det redan existerar… 

Det finns så mycket mer jag skulle kunna dela med mig av och tids nog så kommer det att ske, men för nu så får detta vara en skön början…

En början som är i ständig förändring då mitt nu också är min framtid och mitt förflutna, en början som är den första dagen på resten av mitt liv och min historia, den som jag kommit hit till jorden för att leva och dela med mig av, mitt syfte och mitt varför…

Med kärlek, Lena i Tofvehult