Jag har sagt det förut och jag kommer säkert att upprepa mig många gånger framöver, men livet är en förunderlig resa, en förunderligt förunderlig resa. 

De senaste åren har jag jobbat medvetet för att släppa in förundran och magin i mitt liv igen, den magi och förundran som var en naturlig del av mitt liv när jag var barn. Den magi och förundran som jag tror är en naturlig del av alla barns liv fram till en viss ålder, fram till att livet och de vuxna runt omkring oss sakta nöter bort magins skimmer.

För min del så var aldrig magin eller förundran helt borta, jag hade bara stoppat undan dem inom mig själv och delade inte med mig av det jag upplevde till andra i min närhet. Jag värnade om mina inre gåvor av rädsla för att inte bli accepterad om jag berättade för andra om hur jag upplevde världen.

Det jag nu har upptäckt är att ju mer jag delar med mig, desto mer upplever jag och ju starkare flödar krafterna som finns närvarande. Mitt liv blir mer fullt av det jag längtar efter och mitt liv och min närvaro påverkar de i min närhet till att de kan få uppleva och känna detsamma. Inte på samma sätt som mig kanske, men det väcker ett gensvar i dem, ett gensvar som vibrerar ur själen, det väcker längtan och förundran, det väcker upp inre krafter inom var och en som tillåter sig att gå inåt, in i sig själva.

Jag har funderat en del på hur jag ska beskriva vad det är jag gör, vad det kallas, om vad jag ska kalla mig själv. Finns det ett yrkesnamn, en yrkesroll, för det jag gör och upplever? Är det ett kall? 

Känner att jag vill ha något att förankra mig själv i, något sätt att definiera mig och det jag gör. Har smakat på en massa olika ord och visst finns det ord som passar in på det jag gör, men de är så förknippade med det förflutna, med förutfattade meningar, de känns inte som mina ord, om det går att förstå?

Så kom ett ord till mig, ett ord sprunget ur en känsla, en källa, ur källan…

“Source”, källan, visdomens källa… jag är hon som hämtar kunskap direkt ur källan, visdomens källa, ursprungskällan… eller det är mer som om det strömmar från källan genom mig, jag får tillgång till ett flöde som finns tillgängligt för alla som vill ha tillgång till det, vi behöver bara öppna upp oss för detta flöde som är en del av livet självt, vårt ursprung och allt som är…

Jag är “Sourceress”, hon som talar ur källan och som står i flödet, “Flow”… 

Det bor något magiskt i att finna sitt ord, sitt syfte. Det bor magi och kraft i ord, de vibrerar ren energi och kan stärka oss i vår roll. Mitt ord har definitivt gjort just det, stärkt mig, och nu känns det på något vis mer naturligt att dela med mig av hur min kraft, min magi strömmar genom mitt liv och min vardag. Andra ord som jag fått till mig de senaste dagarna som en gåva av en vacker vän är  “Wordalchemist”, ordalkemist, någon som förvandlar och förädlar genom ordens magi och så “Själslig vägledare”. Jag kommer att skriva mer om dem en annan dag…

Nedan följer en liten inblick i hur “Source” söker sig in i mitt liv genom vardagliga händelser och sedan strömmar fritt ner på pappret;

Häromdagen plockade jag in en bukett med narcisser och tulpaner från trädgården och satte dem i en vas på mitt kontor. Det här inget jag gör så ofta, då jag känner att blommorna gör sig bäst där de växer, men det finns också en liten aspekt av att jag inte riktigt unnar mig själv glädjen av en så enkel sak som en bukett blommor. När det gäller mina gäster så unnar jag dem gärna blommor och jag plockar ofta in buketter och placerar ut dem i vår verksamhet, men att bara plocka till mig själv, det faller sig inte lika naturligt. Det här var under en av mina utbildningsdagar i en ettårig utbildning jag går i “Blissful Business YoUniversity” för själfulla kvinnliga företagare som leds av fantastiska Kirsi Li Wahlström. När jag visade min bukett för Kirsi och gruppen som jag plockat på vår lilla rast så påpekade Kirsi att tulpaner och narcisser minner om påsken, påsken som står för återfödelse.

Återfödelse eller kanske mer pånyttfödelse, transformation, är något jag gått och grunnat på ett tag nu, då det känns som om något nytt ligger och pockar på inom mig. Som om jag är på väg att återupptäcka delar och aspekter av mig själv som jag har haft dolda inom mig, men som nu vill komma upp till ytan och ut i ljuset. Detta har jag skrivit om tidigare men det är en långsam process och jag njuter av att låta det hela få ta den tid det behöver…

När Kirsi talade om tulpaner och återfödelse så föll min blick på en bok jag har i en hög i mitt fönster på mitt kontor. “Den blomstrande trädgården”, som jag trodde var en trädgårdsbok när jag fann den i en hylla på en antikaffär, men som handlar om kvinnan som en blomstrande trädgård. Boken innehåller fantastiskt vackra illustrationer av nakna kvinnor och bilder på par som älskar… skrivet av en Shejk Nefzaoui för länge sedan.

Som alltid när jag låter mina tankar flöda fritt så ledde detta mig till att tänka på de gånger jag försökt att tillfredsställa mig själv och alltid fått en blixtrande, kväljande huvudvärk (här finns en del att utforska…) 

Sedan tog mig tankarna till de minnen, som är någon annans minnen bevarade i mitt huvud, av kvinnan som blir sexuellt utnyttjad och bränd med cigaretter, fastkedjad i en bunker…minnen jag burit på sedan jag var väldigt liten, minnen som väcktes en dag när jag klev in i en övergiven gammal jordkällare. Doften därinne väckte fasansfulla minnen och minnesbilder till liv, minnen som absolut inte kan vara mina i detta liv, men kanske ett tidigare…

Minnen, känslor, av att ha blivit hängd och halshuggen, sexuellt utnyttjad…

Det är dags för en pånyttfödelse, dags att utforska grunden till de cellminnen jag bär på, dags att försöka befria mig från de trauman som de som gått före mig fått utstå, dags att befria mitt, mina släktled.

Det är dags för pånyttfödelse.

Det bor en bok här, en djup och innerlig bok om kvinnlig upprättelse, om såren i kvinnosjälen, våra kollektiva trauman, om läkning och om att våga stå i  sanningen utan att kasta skuld.

Om att äga sin, vår historia som ligger som brännmärkningar i vårt DNA.

Source säger;

“Vi är alla skadade, mer eller mindre, vare sig vi är medvetna om det eller inte, vi bär på trauman, cellminnen infekterade med vårt kollektiva trauma. Vi behöver läkning i Naturens famn. Vi behöver försonas med våra förövare, för de är även vi, en del av vår egen skugga.

Skuld och skam lägger en mörk dimma, en slöja av förnekelse och ilska över våra sinnen.

Låt oss börja med att se oss själva i spegeln och se hur vackra vi är, hur våra själar strålar. Låt oss bygga upp oss själva igen, utifrån en karta vi själva ritat med utgångspunkt från våra rena hjärtan och vackra själar.

Låt vår inre skönhet stråla ut i världen som ett balsam för alla rädda och skamsna individer som lever under sitt eget förtryck.

Vi är våra egna förtryckare och endast vi kan släppa oss själva fria.

Det gör vi genom att se oss själva i spegeln och titta så djupt in i vår mänskliga själ som vi bara kan, bortom begrepp som skuld, skam, förtryck, hat, vrede, ilska, missdåd och mord. 

I djupet av oss själva bor de renaste av själar med hjärtan uppbyggda av kärlekens energi, Universums rena skaparenergi.

Vi är våra egna frälsare.

Endast vi kan släppa oss själva fria.

I själen bor sanningen om vår egen historia – släpp den fri och finn din egen frälsning.

I detta liv föder du begynnelsen till det nästa, skapa de bästa förutsättningarna för att det ska bli ett gott och lyckligt liv.

Nästa livs resa påbörjar du redan nu – i denna stund, just nu. 

Jag är här för att berätta om att det finns en nyckel att söka, för var och en av oss.

Våra gåvor är unika men är sprungna ur samma källa. Vi är alla en del av ett ursprung, facetter av en sanning som förenar allt som är, allt som finns, allt som funnits och allt som väntar framför oss.

Att vara prästinna, Sourceress, är att känna till och vara en del av den sanningen och genom livet förmedla essensen av den skönhet som bor i livets källa.

Även när vi är ensamma så är vi alltid summan av allt som är.”

Nedtecknat av Sourceress

Tack för att du läste, kram, Lena